Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om resultaten av några försök rörande Hertz’ska vågor. Av prof. K. F. Lindman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A0 — 2 • 9.6 cm. Det av höger vridna resonatorer bestående
rymdgittret förhöll sig i detta avseende omvänt. För
värden på A, som väsentligt skilde sig från i0, följde
vridningsvinkeln cp formeln (I). I fall A2 kan försummas i bredd med
i2, är således även vid dylika försök q) omvänt proportionell
mot A2 i överensstämmelse med Biot’s optiska lag. Om A
var = A0 eller endast jämförelsevis litet skilde sig från ÅQ,
voro de nr gittret utträdande vågorna tydligt elliptislä
polariserade, varvid den vinkel, som svängningsellipsens större
axel bildade med de infallande vågornas svängningsplan,
antog värdet noll och bytte om förtecken, då A passerade
värdet A0. Sina största värden hade vridningen på ömse sidor
om och icke långt från /£0, nämligen + 12° för 1/2 A — 11.4 cm
och c:a — 25° för 1/2 A = 7.7 cm. Ehuru Drude’s teori, för
så vitt den blivit av honom själv utvecklad, icke behandlar
det fall, att A är = A0 eller endast litet skiljer sig från detta
värde, har man dock länge av allmänt teoretiska skäl haft
sig bekant, att den ur ett aktivt skikt utträdande vågrörelsen
i allmänhet måste vara elliptiskt polariserad, ifall
absorptionen icke kan försummas, vilket även bekräftas bl. a. av vissa
av Cotton gjorda iakttagelser rörande ljusets
rotationspolarisation hos vissa lösningar. I fall absorptionen är av relativt
ringa storlek, intager svängningsellipsens större axel samma
ställning, som den lineära svängningsbanan skulle hava i
frånvaro av absorption. Vid mina försök voro de ur
resonatorgittret utträdande vågorna städse i någon mån elliptiskt
polariserade, ehuru ellipticiteten blev allt mindre, då skillnaden
mellan A och A0 ökades. Att man verkligen i närheten av A0
hade att göra med elliptiska svängningar, framgick bl. a.
därav, att då tvenne av lika många, men åt motsatta håll
vridna resonatorer bestående rymdgitter ställdes efter
varandra, var den genom dessa båda gångna strålningen
planpolariserad och den resulterande svängningsrörelsens elektriska
vektor parallell med de infallande svängningarnas. I
sammanhang härmed må även omnämnas, att ett resonatorsystem,
som bestod av lika många med varandra likformigt blandade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
