Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atomforskningen. Av. prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undersökta atomkärnor med mycket stor noggrannhet låta
framställa sig med hela tal, d. v. s. alla atomkärnor innehålla
ett visst antal av en enhetsmassa. Det finns endast ett
undantag från denna regel: det är den atomkärna som endast
innehåller en enda sådan enhetsmassa, nämligen väteatomen. Dess
massa är nämligen 7 tusendedelar större än den enhetsmassa
man kan beräkna ur de övriga atomernas massor. Om vi
således för ett Ögonblick bortse från detta lilla överskott i
massan hos vätekärnan skulle det vara möjligt att bygga upp
samtliga de högra atomernas kärnor av endast vätekärnor — jämte
naturligtvis de nära nog masslösa elektronerna. Att de senare
också måste ingå i kärnan, visa ju bl. a. de radioaktiva
fenomenen.
Det återstår då endast att förklara, varför vätekärnan, då
den uppträder ensam, har en högre massa, än då den ingår i
andra atomkärnor. Den förklaringen är icke svår att ge. Man
har redan i den klassiska elektromagnetiska teorien visat, att
massan av två motsatta elektriska laddningar, som föras
mycket nära intill varandra, är mindre än summan av de båda
enskilda laddningarnas massa. I alla atomkärnor utom vätets
ingår enhetsmassan eller protonen, som Rutherford föreslagit
att den skall kallas, tillsammans med elektroner.
Dimensionerna av kärnorna äro emellertid jämförda med protonens och
elektronens så små, att de ingående beståndsdelarna måste ligga
mycket tätt sammanpackade. Denna starka sammanpackning
är alltså fullt tillräcklig för att förklara den funna skillnaden
i massa mellan protonen ensam och då den är innesluten i
kärnorna.
Denna hypotes av vätekärnan som ingående beståndsdel i
alla övriga atomer medför en intressant konsekvens, som
astrofysikerna begärligt upptagit för att förklara bl. a. solvärmet.
För att bilda t. ex. en heliumatom fordras sammanslutning
av 4 vätekärnor. Då emellertid 4 vätekärnor tillsammans väga
åtskilligt mer än en heliumkärna, frigöres vid en sådan fusion
en icke obetydlig massa. Då enligt den EiNSTEiN’ska
relativitets-teorien massa och energi endast äro olika former av samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
