Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den elektrolytiska dissociationsteoriens senaste framsteg. Av prof. Sv. Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toge en fullkomlig dissociation hos saltet uti K- och I-joner, borde detta inträffa. Den stora skillnaden kan ej gärna bero på annat än en mycket större dissociationsgrad i de tätare lösningarna, beroende på dessas högre dielektricitetskonstant.
GER MÄTNINGEN AV ELEKTRISKA LEDNINGSFÖRMÅGAN ETT RIKTIGT VÄRDE PÅ DISSOCIATIONS-KONSTANTEN?
Om man korrigerar den elektriska ledningsförmågan hos ett salt för dess lösnings fluiditet, finner man dissociationsgrader, som ganska väl överensstämma med dem, som härledas ur deras fryspunkt eller deras koncentrationselements elektromo-toriska kraft, vilka båda senare ju måste överensstämma med varandra, då arbetet, som kan vinnas vid en överföring av elektrolyten från en koncentrerad till en utspädd lösning, i båda fallen lätt kan beräknas, såsom Helmholtz eller van’t Hoff gjort, och måste giva samma resultat. När Nernst härledde sin teori för koncentrationselement ur de medelst bestämningar av den elektriska ledningsförmågan beräknade värdena på dissociationsgraden, ansågs detta såsom ett viktigt stöd för den elektrolytiska dissociationsteorien och van’t Hoffs teori. Emellertid fann man vid beräkningar av molekylarvikten enligt Raoults metod värden, som ej fullt stämde med de vanligen antagna. Detta sökte den berömde fysiko-kemikern Arthur A. Noyes i ett av sina första arbeten förklara på samma sätt, som van der Waals förklarat avvikelser från Boyles lag, och Noyes beräknade på detta sätt egenvolymen hos åtskilliga molekyl sorter. Senare fann han vid ett arbete, varvid han ville verifiera Nernst’s sats, som säger, att ion-produkten för ett svårlösligt salt, vid tillsats av andra salter, är konstant, att detta ej är fallet, om ionernas koncentration bestämmes ur salternas ledningsförmåga. Han ansåg då, att man ej får riktiga resultat vid dessa bestämningar, men däremot vid bestämningar av lösligheten. Mot detta måste man invända, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
