Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den elektrolytiska dissociationsteoriens senaste framsteg. Av prof. Sv. Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den elektrolytiska dissociaiionsteorien 35
LiCl ej vore fullkomligt dissocierat, utan endast i något mindre grad än HCl.
. Då nu klorväte ej är fullständigt dissocierat i alkohollösning, bör det ej heller vara det i vattenlösning. Schreiner är också av denna åsikt, men beräknar att dissociationskon-stanten K0 för saltsyra i vatten bör vara omkring 104. Disso-ciationsgraden skulle i sådant fall vara så stor, att den praktiskt taget kunde sättas lika med 1. Till jämförelse må nämnas, att Parker (1923) och Parker och Kraus (1922), som använt vanlig grafisk extrapolation, funnit K0 för HCl = = 0,105 och K0 för HIOs = 0,0717 båda vid 25° C. Man vet, att i vattenlösning dissociationsgraden för de starka syrorna (och baserna) är större än för motsvarande salter med envärdiga kationer. Då bör också dissociationskonstanten vara det, och det är den också. För en-envärdiga salter har jag nämligen (1913) ur Kohlrauschs observationer härlett ett värde K0 = 0,024, medan Washburn och Weiland för KOI funno K0 = 0,020 vid 18°, således mycket nära samma värde som jag.
ÄRO ELEKTROLYTERNA MERA DISSOCIERADE ÄN DEN KLASSISKA TEORIN ANTAR?
Åsikten, att starka elektrolyter äro fullkomligt dissocierade, grundades ursprungligen på iakttagelsen, att vissa salters färgade lösningar ej ändra färg (absorptionsspektrum) med koncentrationen. Särskilt anfördes kopparsulfatlösningarnas färg såsom bevis. Men som vi ovan sett, har detta exempel genom noggrannare undersökningar, vid vilka även ljusabsorptionen i det ultravioletta fältet togs i betraktande, fullkomligt förlorat sin beviskraft. Ett stöd för sagda åsikt syntes vara givet genom Schreiners omsorgsfulla mätningar av vätekoncentrationselement med saltsyra. Han fann (1922) väteionkoncentrationen hos saltsyrelösningar i vatten vara med stor noggrannhet proportionell mot saltsyrekoncentrationen, vilket ej gärna kunde tydas på annat sätt än genom anta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
