Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om absoluta intensitetsbestämningar av röntgenstrålar. Av lektor T. E. Aurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkningar ännu äro så ofullständigt studerade, att de knappast kunna läggas till grund för noggranna intensitetsmätningar. Ett exakt angivande av strålningens intensitet genom bestämning av spänning, strömstyrka m. m. kan först då bliva möjligt, när sambandet mellan intensiteten och de verkande elektriska faktorerna blivit närmare bestämt. De metoder, som grunda sig på röntgenstrålarnas elektriska verkningar, hava därför hittills varit de viktigaste. Framför allt är det röntgenstrålarnas förmåga att jonisera gaser, som härvid fått den allra största betydelse. Joniseringsmetoden är synnerligen känslig och enkel att använda. För absoluta intensitetsbestämningar vore joniseringsmetoden fullt användbar, om. man med säkerhet visste, huru mycket energi, som bindes, när en gasmolekyl joniseras, och därjämte huru stor del av den energi, som absorberas av gasen, åtgår till jonise-ringen. Försök att bestämma joniseringsenergien äro utförda, men resultaten äro mycket osäkra. Beträffande förhållandet mellan den absorberade röntgenenergien och den del därav, som åtgår för joniseringen, känner man för närvarande ingenting. Att detta förhållande dessutom är beroende på våglängden, synes i hög grad sannolikt, och utförda försök synas också bekräfta detta, men försöken lida av experimentella brister och äro icke bindande. I allmänhet nöjde man sig förr med att utan vidare antaga joniseringen vara proportionell mot den verkliga intensiteten, men på senare tid har man börjat beteckna t. ex. energikurvor, bestämda enligt joniseringsmetoden, som joniseringskurvor för att sålunda ange, att kurvorna icke återge den verkliga energifördelningen utan endast energifördelningen sådan den uttryckes genom jonise-ringsmätningar (Wagner, Kuhlenkampf m. fl.).
Vill man i absolut mått bestämma mängden av den energi, som en viss röntgenstrålning representerar, synes knappt någon annan väg övrig än den, som använts vid motsvarande bestämningar av andra strålningsarter, nämligen att mäta den värmemängd, som utvecklas, då strålningen absorberas. Härvid gäller naturligtvis, att man först och främst måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
