Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppsvågor och skeppsmotstånd. Av fil. lic, civ. ing. E. Hogner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan av de nämnda författarne. I de FnouDE’ska arbetena be-skrives bl. a., huru fartygets olika vågbildande delar bäst samverka vid bildandet av vågor av en viss för fartyget karakteristisk längd. Då fartyget uppnår dessa vågors hastighet, kommer vågbildningen och alltså även vågmotståndet att kraftigt ökas. De starkast vågbildande delarna av fartyget äro i i allmänhet för- och akterskeppen. Vid vissa fartygshastigheter komma de transversella vågorna från för- och akterskeppen att förstärka varandra, därigenom att vågberg sammanträffar med vågberg och vågdal med vågdal, vid andra hastigheter däremot försvaga de varandra, nämligen om vågberg sammanträffar med vågdal. Då fartygshastigheten förändras kommer därför motståndet att oscillera omkring det medelvärde, som representeras av summan av de motstånd, som äro att tillskriva vågbildningen vid för- och akterskeppen.
Den förste, som med rent teoretiska metoder angrep det tredimensionala motståndsproblemet, är, såvitt mig är bekant, Michell, som 1898 beräknade vågmotståndet mot en fartygskropp, vars form inom vissa gränser kunde godtyckligt antagas. Den var underkastad det inskränkande villkoret, att fartygssidans lutning mot fartygets symmetriplan måste vara mycket liten. Med Fouriers metod uppbyggdes en lösning till de hydrodynamiska ekvationerna med hänsyn tagen till gränsvillkoren, varefter vågmotståndet erhölls genom tryckets integration över fartygets yta. Michell visar, att på vatten av obegränsat djup vågmotståndet, på samma sätt som vågämplituderna, med oändligt växande fartygshastighet asymptotiskt avtar mot noll. Därav följer, att vågmotståndet, bortsett från det periodiska interferensfenomenet, måste antaga ett maximivärde vid en viss, för fartyget karakteristisk hastighet, som alltså, i överensstämmelse med de FROUDE’ska slutsatserna, måste kännetecknas av särskilt livlig vågbildning. På grunt vatten åter blir enligt Michell vågmotståndet vid tillräckligt stor fartygshastighet approximativt proportionellt mot denna.
Den FROUDE’ska synpunkten på interferensen mellan för- och aktervågorna har av Havelock lagts till grund för en till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
