Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution i dess spektrum? Av doc. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III a L = konst. . JK* (1 — £)* m* Tet
V a ^-^ - 0.00309 M2 m\
Konstanten i III a bestämmes nr de noggranna data för Capella, erhållna genom interferometerobservation å de två komponenternas rörelse.
Molekylarvikten m antar Eddington vara 2,11 på grundval särskilt av en uppskattning av joniseringsgraden inom stjärnan. Vid tillräckligt långt driven jonisering av ett grundämne vilket som helst utom väte närmar sig medelvärdet av molekylvikten, då de frigjorda elektronerna räknas som självständiga molekyler, till ett värde nära = 2.
Eddington sammanför sedan en stor mängd observationsmaterial angående sammanhanget mellan absolut ljusstyrka och massa. Dubbelstjärnor med välbestämd bana och välbestämt avstånd bilda det bästa materialet tillsammans med data från s. k. förmörkelsevariabler med på spektroskopisk väg bestämda banor. Fig. 1 ger relationen mellan absoluta (bolometriska) ljusstyrkan och logaritmen för massan. Den absoluta ljusstyrkan är definierad som den skenbara ljusstyrkan, om stjärnan tänkes placerad på ett avstånd motsvarande parallaxen 0",1. Den absoluta ljusstyrkan är således given i en logaritmisk skala, som har logaritmen 0,4 som skalvärde, och som ökar numeriskt mot svagare stjärnor. Solens absoluta ljusstyrka i denna skala är + 4,9. Vanligen anges absoluta ljusstyrkan för det visuella området av spektrum, men i detta fall äro de reducerade till att gälla totalstrålningen.
Den i fig. 1 dragna kurvan är den teoretiska relationen mellan absoluta ljusstyrkan och massan. Den är endast på en punkt, motsvarande Capellas huvudkomponent med massan 4,18 solmassor och absoluta storleken — 0,36, ansluten till de observerade punkterna.
Det revolutionerande i detta diagram är, att de svagare stjärnorna t. v. å fig. så väl ansluta sig till den teoretiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
