Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution i dess spektrum? Av doc. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution 239
kurvan, beräknad för ideala gaser. Eddington anser emellertid, att detta i själva verket är, vad man kunnat vänta sig. Ty övergången till van der Waals ekvation betyder ju, att gasen blivit så tät, att molekylernas storlek börjar spela en roll. Vid den starka jonisering som äger rum inom stjärnan böra emellertid enligt Eddington atomerna endast ha omkring
Fig. 1. Eddingtons samband mellan en stjärnas massa och absoluta ljusstyrka. Abscissa är logaritmen för massan, ordinata absolnta ljusstyrkan. Tecknet O betecknar de bästa bestämningarna, x något sämre, (utom för solen äro dessa data härledda ur dubbelstjärnor med kända avstånd och banrörelser), A anger data från förmörkelsevariabler, □ från cepheidvariabler.
1/100,000 av normala atomers volym. Man borde därför ej vänta, att lagarna för den ideala gasen skola slå fel, förrän en täthet 100,000 gånger större nåtts.
Det kan i detta sammanhang anmärkas, att man för ett par närbelägna dubbelstjärnor ur banrörelse, avstånd och effektiv temperatur funnit tätheter av oerhörd storlek. Så finner man en täthet av 5,6 • 103 för den starkare komponenten i dubbelstjärnan o2 Eridani B C. Ett alternativ för en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
