Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution i dess spektrum? Av doc. B. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur avspeglar sig en stjärnas konstitution 241
frihetsgrad kvar. En fixering av tyngden på ytan genom observation av vissa gnist- och lågtemperaturlinjer bör därför entydigt bestämma stjärnans tillstånd. Den successiva ökningen av massan från absolut svagare till starkare stjärnor uppväges, vad beträffar tyngden på ytan, av ökningen i stjärnans radie, så att tyngden ständigt avtar med ökande total utstrålning. På nuvarande ståndpunkt kunna vi ej ur en observerad linjeintensitet direkt beräkna tyngden på ytan i absolut mått för att sedan därur härleda stjärnans total strålning, utan vi måste empiriskt med hjälp av kända stjärnavstånd fastlägga relationen mellan linjeintensitet och absolut ljusstyrka. Denna relation blir naturligtvis till en viss grad beroende av stjärnans yttemperatur. Att en sådan procedur är nödvändig innebär ingen ändring ur principiell synpunkt.
Det vore emellertid orätt att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt låta påskina, att detta stjärnans beroende av endast två parametrar skulle vara absolut eller utan störningar, som ej kunna bemästras. Många störningar kunna tänkas, och ännu fler kunna kanske finnas utan att ännu ens komma inom räckhåll för vår inbillningskraft. Här kan endast fortsatt observation fälla utslaget. De avsteg från Eddingtons relation mellan absolut storleksklass och massa, som de individuella stjärnorna i fig. 1 visa, skulle emellertid, även om de ej till en del vore att hänvisa till observationsfel, ej innebära någon fara för de spektroskopiska avståndsbestämningarna. De motsvarande variationerna i tyngden på ytan äro små jämförda med dem som åstadkommas av stjärnradiens variation från en storleksklass till en annan. .
Det är ej endast gnistlinjer av vissa element, som öka märkbart i intensitet med den absoluta strålningskraften hos en stjärna. En ganska egendomlig företeelse är, att de s. k. cyan-banden, numera tillskrivna kvävemolekylen, öka kraftigt i intensitet från absolut svagare till starkare stjärnor inom spektraltyper av effektiv temperatur under 6,000°. Deras intensitet är även stark i kromosfärens spektrum, likaså i vissa kometers spektra; i båda fallen äro de antagligen genererade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
