Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stereoskopiska seendet, dess natur och användningar. Av doc. A. Odencrants
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kurva. Med olika lägen på planet kan man således arbeta igenom hela terrängmodellen.
För att lättare se linjen för skärpa användes olika medel. Ett är att projiciera de båda bilderna växelvis med lämplig frekvens; endast de till nivån hörande punkterna stå då stilla, medan alla andra oscillera mellan sina två lägen.
Ett annat sätt är att använda den anaglyfiska projektionen. Om den ena bilden projicieras i rött, den andra i (någorlunda komplementärt) grönt, och sedan båda gemensamt betraktas genom glas av motsvarande färg, så ser man genom rött glas endast den gröna bilden, och vice versa. Varje öga kan därför blott se en av bilderna, och man ser alltså i varje planets läge en plastisk, ortoskopisk eller pseudoskopisk bild, vilken skäres av papperets plan i en nivåkurva.
Metoden är enkel, men har vissa svagheter. En är, att plåten ej projicieras under exakt samma omständigheter som vid upptagningen; om objektiven ej äro absolut felfria, får man ej härvid en så fullt genomförd korrektion som vid Porro-Koppe-projektionen. Vidare är djupskärpan i den så projicierade bilden ganska ringa — med 21 cm och f: 6,3 har man ej mer än c:a 10 cm:s djup å den fulla skärpan. Då arbetsmetoden blott synes lämpa sig för direkt arbete i skalor omkring 1 : 1000, är detta en given olägenhet. Slutligen är hela tekniken så utpräglat empirisk, att en beräkning av dess exakthet svårligen kan göras; jag har ej heller hört av att några försök däröver utförts.
Då det sedan meddelades, att Zeiss i den av d:r Bauersfeld konstruerade stereoplanigrafen använt principen av ömsesidigt såväl i avstånd som vinklar injusterade flygbilder, kunde man vänta sig att dessa svagheter skulle vara undanröjda, om också metoden eller rättare apparaten därigenom komplicerades. Vad som fordrades var ett projektionssystem, vilkets brännvidd kunde förändras så att, när det anbragtes framför bildhållarens objektiv och upptog de därifrån kommande parallella strålknippena, varje bildpunkt avbildades skarpt på sin tillhörande plats i modellen. Ett sådant fann d:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
