Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stereoskopiska seendet, dess natur och användningar. Av doc. A. Odencrants
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stereoskopiska seendet 293
Bauersfeld i en kombination (fig. 17) av två kraftiga linser, en positiv och en negativ, av samma brytkraft, t. ex. + 25 och - 25 dioptrier (f = 4 cm). Den resulterande kombinationens dioptrital är då
D = d2 • e där d är enkellinsernas (lika) dioptrital och e avståndet mellan deras närliggande huvudpunkter. Relativt små ändringar i e giva då stora ändringar i D. Så har man, för e = 2,5 mm,
Fig. 17. Stereoplanigrafens optiska system: t. v. kamera-, t. h. projektionsobjektivet; HO1 H02 det förras båda, Hzus det senares bakre huvudpunkt, kring vilken systemet vrides.
en resulterande brännvidd av 64 cm; för e = 20 mm får man 8 cm.
Systemet har en ytterligare egenhet, som gjorde det särskilt värdefullt. Dess huvudpunkter ligga utom detsamma, på den positiva linsens sida. Ändrar man brännvidden genom dennas förskjutning, så ligger den bakre huvudpunkten fast. Låter man då objektivet röra sig kring denna, har man en fixpunkt, som jämte den reella bildpunkten fast definierar blickriktningen. Därmed bortföll hela systemet av linjaler, vilkas framställning i tillräckligt exakt form var en mycket stor svårighet. Medan stereoautografen lät hela strålen, från plåt till karta, framställas av linjaler, och Hugershoff hade dem kvar från kameraobjektivets yttre knutpunkt till kartan, äro de här helt ersatta av den »viktlösa och oböjliga» ljusstrålen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
