Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om röntgenstrålarnas spegling och brytning. Av fil. lic. A. Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leksordning, som vid det vanliga ljuset. Genom dessa försök
ansåg han sig ha visat, att brytningsindex åtminstone icke
kunde vara större än 1,05. Dessutom sökte Röntgen finna
en brytning, genom att låta ett smalt strålknippe passera
lämpligt tjocka skikt av finpulvriserat stensalt, silver- och
zinkstoft. På grund av en upprepad eventuell spegling eller
brytning i de många olika orienterade begränsningsytorna
hos småpartiklarna i det genomstrålade mediet, borde det
infallande smala strålknippet breddas. Att någon dylik effekt
ej iakttogs, ansåg Röntgen utgöra det experimentella beviset
för, att de av honom funna strålarna ej kunde vara av samma
art som det vanliga ljuset. I sitt första meddelande om
upptäckten framkastade han därför en förmodan, att man här
hade att göra med longitudinella etersvängningar. Denna
ståndpunkt frångick han emellertid i sitt tredje meddelande,
där han uttalade sig för partikelstrålningen.
Tiden närmast efter Röntgens upptäckt voro meningarna
angående strålningens natur delade. Flertalet fackmän synas
ha uppfattat strålningen som en transversell vågrörelse, men
ej heller emissionsteorien saknade anhängare. Ett säkert
experimentellt påvisande av något speglings-, brytnings- eller
böjningsfenomen skulle nu ha varit av stor betydelse.
Omsorgsfullt utförda försök i den riktningen saknades ej heller.
Redan år 1886 fann Walter, att om strålarna kunde brytas,
så måste brytningsindex avvika från 1 med mindre än talet
0,0002. Samma år ansåg sig Gouy tack vare en omsorgsfullt
och skickligt utförd undersökning med aluminium som
brytande medium, ha sänkt ovan nämnda gräns till 0,000005.
Någon brytning kunde dock ej påvisas. Då man emellertid
alltjämt höll fast vid vågrörelseteorien, drogs av dessa försök
den slutsatsen, att röntgenstrålarnas våglängder måste vara
enormt små.
Möjligheten av ett experimentellt påvisande av brytningen
föreföll tydligen rätt hopplös, ty några mera kända försök
äro efter denna tid rätt sällsynta. Orsaken till svårigheterna
ansågs allmänt ligga däri, att även den bäst polerade yta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
