Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare mätningar inom området för långvågig röntgenstrålning. Av civ.ing. R. Thoræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Möjligheterna att till största delen avhjälpa dessa svårigheter
äro emellertid dess bättre flera. Sålunda kan wolframskiktets
skadliga inverkan elimineras på åtminstone två sätt. Det ena
är att mellan katod och antikarod på lämpligt sätt anordna
en tunn metallvägg, som för elektronernas vidkommande
visserligen betyder en viss hastighetsförlust, men som i
gengäld förhindrar wolframavlagring på antikatoden. Den
uppkomna hastighets förlusten kan ju alltid kompenseras genom
en ökning av driftsspänningen. Den andra möjligheten är att
helt enkelt avstå från wolframtråd som glödkatod och i stället
använda s. k. oxidtrådar. Dessa hava nämligen den fördelen,
att elektronemission uppkommer vid upphettning till endast
röd- eller gulvärme, medan däremot wolframtråden som bekant
måste upphettas till vitglödning. Under arbetets gång har
det nu visat sig, att den temperatursänkning, som sålunda
vinnes, är fullt tillräcklig att förhindra avlagring av
främmande ämnen på antikatoden. Beträffande själva
oxidtrådarna kan jag här endast nämna, att de bestå av en
platinatråd, som på ytan är belagd med ett tunt lager av vissa
metalloxider.
Så ha vi absorptionen i skiljeväggen mellan röntgenröret
och spektrografen, det s. k. fönstret. Denna väigg är av två
skäl nödvändig, nämligen dels för att skilja det i
röntgenröret hållna höga vakuumet från det betydligt lägre i
spektrografen, och dels för att förhindra det från den vitglödande
katoden kommande ljuset att intränga i spektrografen och
svärta den fotografiska plåten. På grund av spaltens
relativt små dimensioner och tryckskillnadens ringa storlek kan
emellertid skiljeväggen hållas mycket tunn. De vanligen
använda spaltbetäckningarna voro sålunda dels aluminiumfolier
i tjocklekar om 6—10 p och dels rödfärgade guldslagarhinnor,
vars tjocklek i medeltal uppgår till c:a 20 f.i. För att nu
förminska absorptionen så mycket som möjligt ligger det ju
närmast till hands att försöka arbeta med ännu tunnare
fönster, Efter någon tids experimenterande visade det sig också
möjligt att framställa tunna cellulloidhinnor, vars tjocklek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
