Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante August Arrhenius av fil. lic. F. Thorén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bringas i överensstämmelse med det faktum, att Ohms lag även
gäller för ledare av andra klassen inom dessa. Ty det är uppenbart,
att det erforderliga arbetet för molekylernas sönderslitande
måste motsvaras av ett visst minsta värde på den anlagda spän
ningen vid strömgenomgång. Först Clausius påpekade 1857
denna diskrepans, men han drog ej den stränga konsekvensen av
detta faktum. Han antog, att de enligt Berzelius i molekylen
förhandenvarande positiva och negativa delarna ej äro fast
förbundna med varandra, utan befinna sig i ett slags
svängningstillstånd. En följd härav skulle bliva, att ett ständigt utbyte pågick
mellan grannmolekylernas positiva och negativa delar. När nu
molekylerna befunno sig i ett yttre elektriskt fält, blevo deras
svängningar ej längre regellösa, ty de momentant fria, olikladdade
partiklarna kommo företrädesvis att röra sig i den ena eller andra
riktningen allt efter sin laddning. Därmed var
elektricitetstransporten given under uppfyllande av Ohms lag, då intet
sönderdelningsarbete krävdes av strömmen. En följd av
svängningstillståndet bleve, att det alltid i en lösning, vare sig en
spänningsdifferans var för handen eller icke, skulle finnas ett mycket ringa
antal positiva och negativa molekylfragment. Någon kvantitativ
behandling av sin teori utförde dock Clausius icke. I denna
tidskrifts årgång av 1921 påpekar Arrhenius själv, att redan
GayLussac år 1839 framhållit en uppfattning av
elektricitetstransporten mycket lik den nu relaterade. Även Williamson (1851)
hade genom sina berömda arbeten över etyleters bildning ur
alkohol och svavelsyra kommit till den uppfattningen, att en lösning
alltid innehåller fria molekylfragment, radikaler, ehuru i ringa
mängd. — Omkring 1860 började Hittorf sina undersökningar
över jonernas vandring i ett elektriskt fält, och ungefär samtidigt
utförde Kohlrausch de första av sina klassiska arbeten över lösta
ämnens elektriska ledningsförmåga. Det arbetsfält som nu plöjdes
upp, skulle komma att bära rika skördar. Vid
adertonhundratalets början hade studiet av de elektrokemiska fenomenen i Berze-
lii dualistiska teori givit kemien en lärobyggnad, ändamålsenlig
för tiden. Utvecklingen av den organiska kemien hade bringat
denna på fall. Mot seklets slut skulle detta studium skänka nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
