Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallernas supraledning av laborator B. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som bevis mot antagandet av fria elektroner, som befinna
sig i värmerörelse, anför Einstein det ovan nämnda
experimentet med en amalgamerad tenntråd. Denna befanns
supraledande vid en temperatur, då tenn ej är det. De elektroner,
som befinna sig i det tunna amalgamskiktet, måste med tiden
intränga i den inre tenncylindern och där ge upphov till
motstånd. Om man därför vill förklara supraledningen med hjälp
av fria elektroner, måste man enligt Einstein anta, att de i
det supraledande tillståndet ej ha någon annan rörelse, än den,
som härrör från den yttre elektromotoriska kraften.
Enligt den andra gruppen teorier skulle däremot
ledningselektronerna i det supraledande tillståndet röra sig utan
motstånd i bestämda banor; då temperaturen överstigit
diskontinuitetspunkten, uppstå störningar genom atomernas
värmerörelser, så att denna motståndslösa förskjutning av elektroner
ej längre kan äga rum. För en sådan uppfattning talar
Kamerlingh Onnes’ och Tuyns förut refererade försök med det
sfäriska skalet i torsionsapparaten, vilket också har framhållits
av H. A. Lorentz. Gent emot den senares beräkningar har
emellertid Kretschmann invänt, att enligt hans egen teori de
elektriska strömlinjerna förskjutas i det sfäriska skalet, men
att detta skulle ske så långsamt, att man ej har kunnat påvisa
en vridning med den experimentella anordningen.
F. Haber och J. Stark ha redan före supraledningens
upptäckande framkastat det antagandet, att i en metall utom
atomgittret även finnes ett elektrongitter; dessa båda gitter
skulle vara inskjutna i varandra, så att atomplan omväxla
med elektronplan. Med denna utgångspunkt har F. A.
Lindemann 1915 givit följande förklaring på supraledningen.
Atomerna utföra svängningar kring fixa jämviktslägen, medan
däremot elektrongittret av en yttre elektromotorisk kraft kan
förskjutas som ett helt. Vid tillräckligt låg temperatur äro
atomsvängningarna så små, att elektrongittret kan röra sig
utan motstånd, för så vitt atomgittret har regelbunden byggnad
d. v. s. metallen är ren. Den är då supraledande. En
liknande tankegång följer J. J. Thomson 1922. Han tänker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
