Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hendrik Antoon Lorentz av lektor D. Enskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År 1896 upptäckte Zeeman, att ett kraftigt magnetfält utövar
ett visst inflytande på det ljus, som utsändes från en i fältet
placerad ljuskälla. Han fann till en början, att spektrallinjerna
blevo bredare. Detta faktum passade synnerligen väl samman
med Lorentz åskådning. Lorentz gav omedelbart en teori,
som förutsade åtskilliga ännu ej observerade detaljer hos
fenomenet. Varje spektrallinje borde för tillräckligt starka fält
upplösas i två eller tre på karakteristiskt sätt polariserade
komponenter. Senare observationer bekräftade dessa förutsägelser vid den
enklaste typen av uppdelning. Lorentz’ formler ledde till den
slutsatsen, att de svängande partiklarna voro negativt laddade,
och gåvo möjlighet att beräkna förhållandet mellan partiklarnas
laddning och massa. För detta förhållande fann Zeeman ett
värde, som var 1000 gånger större än det, som erhållits för
motsvarande storhet hos vätejonen. Man fann snart, att de svängande
partiklarna måste vara identiska med dem, som bildade
katodstrålarna och /^-strålarna.
De båda vetenskapsmännen tilldelades av Svenska
vetenskapsakademien 1902 års Nobelpris i fysik »såsom ett erkännande av
den utomordentliga förtjänst, de inlagt genom sina
undersökningar över magnetismens inflytande på strålningsfenomenen».
Inom teorien för den svarta kroppens strålning utförde Lorentz
djupgående undersökningar. Han lyckades direkt beräkna en
tunn metallplattas emissions- och absorptionsförmåga för långa
vågor och fann för förhållandet mellan dem ett värde, som inom
området ifråga överensstämmer med Plancks och lord
Rayleighs formler och med verkligheten. Jeans härledde emellertid
ur ekvipartitionslagen det resultatet, att samma enkla
strålningslag borde gälla för alla våglängder, vilket är långt ifrån fallet.
Här syntes en djup klyfta öppna sig mellan fakta och allmänna
fysikaliska principer. För Lorentz blev det en angelägen
uppgift att klargöra, i vad mån Jeans’ användning av
ekvipartitionslagen var berättigad. Den nämnda lagen vilar på Liouvilles
sats, vilken i sin ordning följer ur Hamiltons rörelseekvationer
eller ur Hamiltons princip. Lorentz visade, att tillståndet hos
materien och strålningen i ett hålrum kan beskrivas genom genera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
