Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F. W. Astons undersökningar över isotopa element av fil. lic. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
struktur, vilket betingar skillnaden i atomvikt och radioaktiva
egenskaper. Atomkärnornas elektriska laddning är däremot
densamma, och de omges av lika många elektroner, vilket förklarar
de identiska fysiska och kemiska egenskaperna. Mest direkt
bevisades förekomsten av isotoper av Hönigschmid, som
bestämde atomvikten för vanligt bly till 207.2 men för bly ur ett
toriumfritt pechblende till 206.0. Den förra sorten utgör en
blandning av olika isotoper, den senare huvudsakligen av RaG, den
inaktiva slutprodukten i uran-radiumserien. För bly ur ett
toriummineral fann Hönigschmid atomvikten 207.9.
Det låg nu nära till hands att anta förekomsten av isotoper även
bland icke radioaktiva element. Man kan mycket väl tänka sig,
att element, vilkas atomvikt ej är heltalig, utgöra blandningar av
isotoper med heltaliga atomvikter. Detta förblev emellertid ett
löst antagande, tills J. J. Thomson 1913 påvisade, att neon
(atomvikt 20.2) består av isotoper med atomvikten 20 och 22.
Thomsons metod var avböjning av ett fint kanalstrålknippe genom
ett elektriskt och ett därmed parallellt magnetiskt fält, varefter
strålarna träffade en fotografisk plåt. Om en
kanalstrålspartikels massa är m, laddning ne (n helt tal, e elementarladdningen)
och hastighet v, så åstadkommer det elektriska fältet en
avböjning, som är proportionell mot ne/mv2, och det magnetiska fältet
en däremot vinkelrät avböjning, proportionell mot ne/mv. Ha
alla partiklar samma värde på ne/m men olika v, så får man på
plåten en parabel, eftersom den ena avböj ningen är proportionell
mot kvadraten på den andra. För olika värden på ne/m får man
olika parabler. Med neon i urladdningsröret erhölls nu en parabel,
svarande mot atomvikten 20, och en svarande mot 22, allt under
antagandet n = 1. Den senare var mycket svagare, vilket är
naturligt, då atomvikten hos atmosfärisk neon ligger närmare
20 än 22. Se fig. 1.
Kort härefter utförde Thomsons elev F. W. Aston försök att
skilja neons isotoper åt. Fraktionerad destillation av neon,
kondenserat i träkol, som kyldes med flytande luft, ledde ej till önskat
resultat. Vid diffusion av neon genom porösa lerväggar lyckades
han däremot framställa två fraktioner med olika täthet, sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
