Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Experimentella undersökningar över elektronernas vågnatur av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heterna äro väsentligt kraftigare företrädda där, än i den
diffust reflekterade. Vidare framgår att vid Vx = 40 volt har denna
kurva (III) praktiskt taget nått sitt maximum. Detta betyder
att de elektroner, som konstituera den selektiva strålen, vid
reflexionen ej förlorat mer än 40 volt, d. v. s. 40/160 = en
fjärdedel av sin ursprungliga energi. Vidare ser man, att elektroner
med primärhastighet äro ojämförligt mycket vanligare vid
selektiv än vid diffus reflexion. Vid sina försök ha Davisson och
Germer alltid hållit kollektorn på en potential Vl3 som endast varit
föga mindre än V0, varför de hela tiden endast haft att göra med
elektroner, som haft nästan full utgångshastighet.
Den energiförlust, som de selektivt reflekterade strålarna
undergå, tillåter en beräkning av hur långt nere i kristallen dessa
varit, och det visar sig då att det endast rör sig om några få
atomlager. Nickelkristallen verkar alltså starkt absorberande på
elektronstrålarna; ett enda atomlager nedsätter intensiteten med 30
-40%.
Till att börja med undersöktes kristallen i de olika
huvudazimut inom hastighetsområdet 15—200 volt. Man fann härvid
tretton selektivt reflekterade strålknippen, vilkas antal ökades
med åtta, då undersökningen utsträcktes till 350 volt. Sedan
dessa bestämningar avslutats, värmdes kristallen kraftigt och
fick sedan svalna till rumstemperatur. Genom denna behandling
undergick ej strålarnas lägen någon förändring, däremot ökades
i allmänhet deras intensitet ytterst kraftigt. Denna ökning var
störst vid de lägre hastigheterna (c:a 400 %) men uppgick ännu
uppe vid 350 volt till c:a 200 %. Fig. 11 visar exempel på hur
denna ökning tedde sig för den selektivt reflekterade strålen vid
54 volt och 50° i (lll)-azimut. Strålens bredd, som motsvarade
en höjdvinkel av 20—25°, kan härledas ur bländarnas
dimensioner. Där funnos endast tre strålar, som visade avtagande
intensitet efter kristallens upphettning.
Om försök anställdes, när nickelkristallen var varm, uppvisade
samtliga strålknippen en mycket liten intensitet. Vid sjunkande
temperatur hos nickelstycket ökades först intensiteten till
normalvärdet men minskades sedan åter vid rumstemperatur, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
