Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Experimentella undersökningar över elektronernas vågnatur av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samverkan mellan detta gitter och det, som bildas av de
oskärmade nickelatomerna. Man tycks ur dessa senare fall kunna
beräkna avståndet gasmolekylerna och nickelatomerna till c:a 3 ÄE.
Hela Davissons och Germers vidlyftiga observationsmaterial
har på detta sätt blivit steg för steg inordnat under de Broglie
—Schrödingers teori. Härigenom har denna teori erhållit det
vackraste och direktaste stöd, som gärna kan tänkas framför
allt därför att experimenten här gripa rakt in på de
grundföreställningar, varpå teorien vilar.
Det finnes emellertid ytterligare många arbeten, där de vid
elektronstrålarna uppträdande diffraktionsfenomenen blivit
påvisade och undersökta. G. P Thomson fann 1928 nya stöd för
elektronens vågnatur, i det han vid elektronstrålars passage genom
tunna metallfolier fick fram böjningsbilder liknande de Debye—
ScHERRER-diagram, som äro välbekanta från röntgenografien.
Sådana diagram erhållas genom bestrålning med röntgenljus av
en skärm eller annan kropp, som består av ett mycket stort antal
små kristaller. Skärmen kan då exempelvis utgöras av ett stycke
tunn metallplåt eller också kan den vara framställd genom att
den för undersökning utsedda kristallen pulvriserats och det
fina kristallpulvret utbretts på ett stycke papper el. dyl.
Placerar man bakom skärmen en fotografisk plåt, erhåller man på denna
böjningsfigurer, som, om småkristallerna äro fullkomligt oordnade,
till sin struktur påminna om Newtons färgringar.
Anledningen till uppkomsten av dessa böjningsbilder är
uppenbarligen den, att där alltid finnes ett stort antal småkristaller
så orienterade, att något av deras atomplan, t. ex. ett
(100)-plan, med det infallande röntgenljuset bildar en vinkel Q1 så
beskaffad att den uppfyller den BRAGGska relationen 2^008 (n/2
— 0X) —rX. Men det antal kristaller, som tillfredsställa denna
relation, intaga i förhållande till en tänkt fast linje i skärmen i
allmänhet alla tänkbara inställningar. Mail erhåller därför
genom samverkan av det från de olika kristallerna spridda
röntgenljuset en ring som diffraktionsbild. Skulle av en eller annan
anledning kristallerna vara orienterade på ett bestämt sätt i
förhållande till den tänkta linjen, så erhålles som böjningsbild en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
