Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Experimentella undersökningar över elektronernas vågnatur av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röntgenstrålen av första ordningen. Härigenom utföll p mindre
än enheten och E blev negativt och fick dessutom intet konstant
värde. Detta talade icke till förmån för teorien, då man knappast
kan finna något skäl varför E skulle variera med den infallande
elektronens hastighet. Vidare tycktes det egendomligt, att man
kunde iakttaga strålar med nära 90° utgångsvinkel, då ju en stråle
vid utgången från kristallen, om brytningsindex vore mindre än
enheten, borde brytas mot normalen.
Lösningen nåddes först, när den snabbaste elektronstrålen,
d. ä. elektronstrålen av den högsta iakttagbara reflexionsordningen
identifierades med den närmaste röntgenstrålen. Om man
utgående från dessa bägge strålar går ordning för ordning nedåt,
visar det sig att röntgenstrålen av första ordningen ej äger
någon motsvarighet. Men för den är hastigheten liten och
följaktligen brytningsindex stort (se tab. IV). Att denna stråle utfaller
ur serien låter enkelt förklara sig därigenom, att den bildar en
så liten vinkel med ytan, att den totalreflekteras. För strålen av
närmast högre ordning är visserligen vinkeln densamma;
däremot är brytningsindex för denna stråle på grund av den högre
hastigheten så litet att strålen kan lämna kristallen.
De förut omtalade tre anomala strålarna, som försvunno vid
upprepad upphettning av kristallen, visa sig, om man på dem
tilllämpar plangitterrelationen, härröra från ett plangitter med
gitterkonstanten 2d, d. v. s. dubbla den, som nickelkristallens
yta har. Man kan tänka sig detta gitter uppstå därigenom, att
gasmolekyler bindas vid nickelytan på ett bestämt,
regelbundet sätt. Som stöd för denna uppfattning kan dessa strålars
beroende av den på nickelytan förefintliga adsorberade
gasmängden uppfattas. Strålarna äro nämligen helt försvunna när ytan
efter upphettningen är helt fri från gasrester (då äro de normala
plangitterstrålarna starkast). De framkomma på nytt om trycket
i apparaten ökas (plangitterstrålarna svaga), nå ett
intensitetsmaximum (plangitterstrålarna försvunna) och avtaga sedan i
styrka när mer och mer gas ansamlas på ytan.
I vissa fall är det av gasmolekylerna konstituerade gittret
ensamt verksamt, men stundom tycks man ha att göra med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
