Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid nästa försök, som vi förlägga till våglängden 600 m, är
Watsons asymptotiska formel icke längre användbar. De i
regel för fortplantningen ifrågakommande avstånden äro så små, att
en närmare åskådning av reflektionsförloppets detaljer är
nödvändig; som förenkling anta vi både jordens och skiktets
ledningsförmåga och spegling idealiska, ett antagande, som på havet
och om natten icke är så olovligt som det ser ut.
Sändaren-dipolen må befinna sig på marken, varför
fältstyrkan på olika zenitdistansens 0 och avstånd r återges genom
formeln
L>nv/m = Hy/m = —j— sm J
Fig. 5. Den direkta strålningen (D) och den indirekta strålningen (E resp. H)
från 12-kw-stationen återgives här. Överst, då det idealiskt reflekterande, med
jorden koncentriska skiktet ligger på 100 km, därunder på 225 km. Även
marken antages vara idealisk ledare.
En stråle med zenitdistansen 0 träffar efter reflektion på höjden
h åter marken på avstånden R@, 2RQ, 3RQ, . . . ., där R är
jordradien och Q nedslagspunktens från sändaren som pol
räknade colatitud. Man beräknar 0 ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
