Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
met mellan jorden och det därmed koncentriska ledande
luftlagret precis på samma sätt, som lågfrekvent elektrisk energi
ledes fram mellan en telegrafledning och jorden. Ett strängt
uttryck, tillämpligt på långa radiovågor över stora avstånd fick
denna uppfattning genom Watsons asymptotiska formel av
1920. Begränsningen till långa vågor ligger i det matematiska
villkoret, att skiktet skall ha en skarp undre gräns; för vågor
under 5 km:s längd är denna approximation mycket grov, och för
vågor under 50 m utgör den icke en gång en tillnärmelse till
fenomenets verkliga mekanism. Det visar sig, att på större
våglängder markens dämpning kan försummas i jämförelse med
skiktets, och att detta senare med stigande höjd h över marken
av geometriska skäl — strålningen breder ju då ut sig över ett
större tvärsnitt — åstadkommer ett svagare fält. Härtill
kommer emellertid en exponentiell dämpning, i vilken utom h och l
även den elektriska ledningsförmågan o2 i skiktets underkant
ingår; denna dämpning blir kraftigare ju lägre skiktet ligger.
Härav uppstår möjligheten att beräkna både h och o2 ur
fältstyrkemätningar. Vågens magnetiska fältstyrka är proportionell mot
11-^ K
^ ]/ha sin 0 ’ 2hY2a2
Där a jordradien, h skikthöjden, Ä våglängden och r avståndet
utefter jordytan, alla i km; Q är observationsortens colatitud
räknad från sändaren som pol. Söker man nu anpassa denna formel till
mätresultaten på de transatlantiska långvågsstationerna finner
man a c:a 0.0011—0.0018 om dagen och 0.00Ö7 om natten,
undet det att h varierar mellan 40 km om dagen och 100 km om
natten; dämpningen, som ända ned till 5 km:s våglängd är
omvänt proportionell mot kvadratroten ur våglängden, minskar
emellertid icke längre vid våglängder över 18 km. Möjligen är
den totala ledningsförmågan i skiktet, till vilken man kan sluta
sig av jordmagnetiska iakttagelser, då icke längre tillräcklig för
att stänga radioenergien inne. Den skulle motsvara
ledningsförmågan hos ett kopparskal av 0.3 mm:s tjocklek. Detta är det
första grova försöket att sondera atmosfären med hjälp av radio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
