Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och därigenom rent geometriska betraktelsesätt varit lovliga för
att bestämma exempelvis den idealiserade spegelhöjden, tarvas
det en närmare granskning av reflektionsmekanismens
fysikaliska sida för att ur en tidsskillnad mellan radiosignaler, som från
samma sändare, dels direkt utefter marken, dels indirekt genom högre
luftlager nått samma mottagare, konstruera fram den
brachystochron, den indirekta strålen utgör. Ju längre väg, strålen
förlöper i det medium, som förändrar dess riktning eller
fortplantningshastighet, desto osäkrare bli givetvis de geometriska
föreställningar, som kunna förknippas med den genom mätningar funna
tidsskillnaden.
Eccles undersökte 1912 teoretiskt en plan elektromagnetisk
vågs gång genom en homogen ionatmosfär och fann därvid, att
vågens fashastighet ökas i förhållande till ljushastigheten i
vakuum precis så, som om ionatmosfären hade en fiktiv
dielektricitetskonstant i elektrostatiska enheter
€ = 1–-2 N,
där N är antalet ioner pr cm3 av massan m och laddningen e
(ESE) och Ä, som förut, våglängden. Van der Pol visade 1916 i
Cambridge experimentellt att denna relation verkligen äger rum
vid mycket höga frekvenser (1 = 3 meter) i en kondensator med
tunn ioniserad luft som dielektrikum. Tillvaron av rikligt med
ioner i de högre luftlagren, nödvändig för att förklara de
jordmagnetiska variationerna och norrskenen, kan alltså genom
Htjyoens princip förklara radiostrålningens återvändande till
jorden, alldeles som hög temperatur hjälper ljudstrålningen
tillbaka. Som villkor för att en »radiostråle» med zenitdistans i} vid
sändaren skall vända tillbaka till jorden fordras således att
ri = \’e < sin #
eller om vi, som tillbörligt är på de stora avstånd vi nu
understundom komma att laborera med, taga hänsyn till jordkrökningen
R och antaga höjden för strålens toppunkt h ungefärligen given,
n’ = }/e< 7JB . sin t> > yr^lHWlQ^,
li + h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
