Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på 227 km om dagen N > 1 111 : 0.0 9 9 82 = l.i • 105 pr cm3
på 98 km om dagen N= 1 111 : 0.0 9 9 82 = l.l • 105 pr cm3;
likhetstecknet i sista raden motiveras genom att vågen ibland
genombröt, ibland återkastades från skiktet.
Att vi så i detalj genomgått dessa vertikalekon, motiveras av
att de erhållna resultaten giva en fast grundval för andra slags
iakttagelsers diskussion. Utgående från den fullständigare
elektrontäthetsformeln, Nl2^ 1 111 cos2 0, om möjligt förbättrad för
jordmagnetismens inflytande och, vid snedare incidens, jämväl
för skikthöjden, kan man nämligen vid sondering använda
under sned incidens utgående strålars interferens med den
direkta, utefter marken glidande vågen som referens, antingen
genom att räkna interferensfransar, när sändarens våglängd
lagom snabbt ändras, eller genom att rent kvalitativt studera
fadingfenomenen, framförallt på avstånd av 50 till 500 km från
sändare. Sålunda visade sommarnattsobservationer i England
1926, att 400 m:s vågen under c:a 30°:s incidens, återkastades
från 90 å 130 km, under det att följande vinter ofta gav ända till
250 å 350 km i gryningen. Ur det avstånd, på vilket vissa
kortvågor först återvända till jordytan, kan man sluta till att 240
km:s skiktet i själva verket når 3.7 x 105 elektroner pr cm3 på
vinterdagar (i st. f. blott > 2.4 • 105 enligt ovan) och 7.4 . 105 på
sommardagar.
Som exempel på fading-studiet välja vi först förklaringen
till den påfallande ljudförsämringen från Motala-stationen på
1 360 m:s våglängd under skymningen på t. ex. 200 km:s
avstånd. Dagskiktet, som återkastar l = 100 m, reflekterar
uppenbarligen även X — 1 360 m; under skymningen försvagas
detta skikts lägre absorberande del hastigast, och när största
-2
elektrontätheten nått 2V — 1 111: 1.360 = 600 pr cm3 börjar
det kortvågigare sidobandet på den mindre brytbara magnetiska
komponenten att slå igenom. När elektrontätheten nått N =
= 600 cos2 22°= 517 pr cm3 slår denna komponent igenom 100 km:s
skiktet för att under 22°:s incidens återkastas till mottagaren från
nattskiktet på 200 km:s höjd. Reflektion mot 100 km:s-skiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
