Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comptoneffekten av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dära kvantum tydligen undgått att upptäckas av kvanträknaren.
Genom statistisk behandling av ett stort antal sådana mätningar
kunde Bothe och Geiger visa, att antalet samtidiga utslag var
ofantligt mycket större än vad man skulle väntat enligt Bohr,
Kramers och Slater.
Compton och Simon lyckades med hjälp av WiLSON-kammaren
i vissa fall på samma plåt registrera rekylelektronen och det
tillhörande sekundära kvantum.1 Det senare gav sig tillkänna
genom att i någon punkt av sin bana, utanför primärknippet, alstra
en snabb fotoelektron, vars banspår således måste utgå från
sekundärstrålens bana, som härigenom blev bestämd, då
dessutom utgångspunkten kunde fastställas med hjälp av
rekylelektronens banspår. Genom uppmätning av vinklarna kunde de
båda författarna verifiera formeln (6). Med hänsyn till den
experimentella bekräftelsen av (7a) och (8a), för vilken tidigare
redogjorts, måste man väl härav draga den slutsatsen, att
energi-och impulslagarna behålla sin giltighet även för den enskilda
elementarprocessen.
DEN ICKE FÖRSKJUTNA LINJEN.
Den på föreställningen om diskreta strålningskvanta baserade
teorien ger sålunda en kvantitativt korrekt tolkning av
våglängdsförändringen vid diffusionen. Såsom tidigare framhållits
innehåller emellertid ströstrålningen även en komponent av
samma frekvens som den primära. Den i det föregående
refererade teorien för diffusionsprocessen ger ingen antydan om
förekomsten av denna komponent, vars intensitet tilltar med
strösubstansens atomvikt och med växande primär våglängd.
Följande överläggning torde emellertid i princip giva en
tillfredsställande förklaring till den icke förskjutna linjen. I det
föregående ha elektronerna för enkelhets skull betraktats såsom fria;
i verkligheten äro de flesta mer eller mindre fast bundna i
atomen, och man vet från röntgenspektra, att en bestämd energi-
1 För dessa försök redogöres utförligt i doc. Isings tidigare omnämnda uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
