Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comptoneffekten av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mängd kräves för att lösgöra elektronen, karaktäristisk för varje
elektrongrupp och olika för olika atomer. Denna
joniseringsenergi representerar för varje grupp såtillvida ett tröskelvärde,
som elektonen icke har möjlighet att upptaga ett energibelopp
som understiger detta värde, men väl en energi som med ett
godtyckligt belopp överstiger den för jonisation nödvändiga. Å
andra sidan fordrar teorien, att den rekylerande elektronen skall
upptaga en bestämd energimängd, given genom formeln (7a).
Faller denna under tröskelvärdet för elektronen ifråga, kan en
ströprocess av den hittills betraktade typen icke förekomma. I
detta fall är elektronen så fast bunden till moderatomen att man
kan anse, att denna i sin helhet upptar impuls och rörelseenergi
vid processen. Förloppet beskrives tydligen även i detta fall av
formlerna (3)—(8), under förutsättning att /?c och m numera
beteckna atomens hastighet och massa. Som denna senare är
minst 1800 gånger större än massan av en elektron, måste
våglängdsförskjutningen bli försvinnande liten.
Man ser att en dylik uppfattning ger nyckeln till den
förutsättning beträffande storleken av bindningskrafterna, som var
nödvändig vid den tidigare härledningen, samtidigt som den
medger en bättre definition av begreppen fri och bunden
elektron. Såsom fri bör tydligen i detta fall en elektron betraktas,
om den överförda energien vid CoMPTON-effekten är stor i fört
hållande till joniseringsenergien; är den mindre än denna är
elektronen bunden. Härav inses, att den bråkdel av totala
antaleelektroner som äro fria i denna bemärkelse, måste växa med
avtagande primär våglängd (växande rekylenergi) och med
avtagande atomnummer, såsom mätningarna visa. För övrigt beror
frågan, till vilket slag elektronen i ett givet fall är att hänföra,
även av rekylriktningen, som ju också är bestämmande för
storleken av energien i rekylen.
Tänkbar, vore väl nu även en ströprocess varvid elektronen
lösgjordes från atomen, men på sådant sätt, att elektron och
atomrest delade överskottet av energi och impuls. Vi skola
återkomma till denna punkt i samband med den nya
kvantmekanikens allmänna behandling av röntgendiffusionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
