Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comptoneffekten av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom tidigare, a — • synes då sannolikt, att även
den klassiskt beräknade intensiteten av ströstrålningen från en
med denna hastighet rörlig elektron skall stämma med den
experimentellt uppmätta. Det förtjänar att framhållas, att även den
klassiska elektrodynamiken vid noggrannare räkning förutser en
elektronrekyl under inverkan av strålningstrycket. Då emellertid
elektronens rörelse härvid måste antagas accelererad, vore i en
given riktning endast en diffus DoppLER-förskjutning att vänta,
då ju i ett givet ögonblick rekylelektroner med helt olika
hastigheter skulle bidraga till ströstrålningen i denna riktning. Den
speciella hastigheten v0 visar sig vara den, som elektronen
klassiskt skulle uppnå efter att hava absorberat jämt ett kvantum
av primärstrålningen. De faktiskt uppmätta rekylhastigheterna
uppnå i överensstämmelse med formeln (7a) värden som
betydligt överstiga v0.
De mätningar som hittills gjorts över ströstrålningens
intensitet i olika riktningar medgiva knappast någon verkligt sträng
prövning av de uppställda formlerna, men visa åtminstone en
gång av intensiteten med vinkeln av ungefär den typ som dessa
formler fordra. Beträffande den totala ströstrålningen leda alla
dessa uttryck emellertid till det klassiska resultatet a = g0, i
strid med mätningsresultaten för hård strålning. Bättre
överensstämmelse erhålles med en empirisk formel av B re it, uppställd
med hänsyn till en tidigare utvecklad korrespondensteoretisk
gränsformel. På helt annan grundval, under speciella antaganden
beträffande elektronens, struktur, ha dessa problem behandlats
av Jauncey.
En sträng härledning av Breits formel uppnåddes först
genom den nya kvanttepretiska metoden av Dirac, och något
senare av Gordon medelst Schrödingers vågmekanik. Här kan
endast en knapphändig redogörelse givas för resultatet av dessa
arbeten, som även avgöra hur korrespondensen med den
klassiska modellen har att uppfattas. Enligt Gordon äro nämligen
såväl frekvens som strålningsintensitet givna såsom det
geometriska mediet av respektive storheter för elektronens ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
