Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comptoneffekten av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÅLNINGSMODELLER.
De ur föreställningen om diskreta kvanta härledda formlerna
beskriva icke fullständigt förloppet vid diffusionsprocessen.
Ströstrålningen kännetecknas nämligen, förutom av riktning och
frekvens, även av intensitet och polarisationstillstånd, storheter
som äro tillgängliga för en direkt mätning. Det är
karaktäristiskt, att samma drag av ofullständighet vidlåder alla den äldre
kvantteoriens tillämpningar, vilket torde sammanhänga med att
denna teori väsentligen utgör ett tilläggsvillkor till den klassiska
dynamikens lagar. Här gav Bohrs korrespondensprincip det
verktyg som teorien behövde för att nå vidare. Strålningen
beräknas klassiskt under antagande av en lämplig modell av
processen; mot de klassiska frekvenserna svara bestämda
kvantteoretiska frekvenser på sådant sätt, att klassiskt beräknad
intensitet och polarisation i gränsen för höga kvanttal
överensstämma med de observerade storheterna för den
korresponderande kvantteoretiska frekvensen.
Det var naturligt att denna väg skulle försökas, då det gällde
att komplettera teorien för CoMPTON-effekten, och följaktligen
kommo flera forskare att ingående sysselsätta sig med klassiska
beräkningar över ströstrålningen. Olikheterna i de erhållna
uttrycken för intensitet och polarisation betingas i huvudsak av de
divergerande antaganden som äro möjliga beträffande själva
strålningsmodellen. En sådan beräkning antydde redan Debye
i sin undersökning över CoMPTON-effekten, i nära anslutning till
Thomsons teori. Mera i korrespondensprincipens anda torde den
beräkningsmetod vara som framförallt använts av A. H.
Compton, Woo och Wentzel; utgångspunkten är därvid följande.
Det visar sig, att den observerade våglängdsförskjutningen (8a)
i olika riktningar är just den, som på grund av DoppLER-effekten
vore att vänta för en strålning i alla riktningar, som med
frekvensen v emitterades från en ljuskälla rörlig i primär strålens
riktning med den konstanta hastigheten (i0 = v0/c = —-—, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
