Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de fleratomiga molekylernas ultraröda frekvenser av prof. E. Hulthén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre fördela sig på molekylens translationsrörelse och tre på de
i rummet orienterade huvudrotationsaxlarna. Sistnämnda
förhållande förutsätter att molekylen icke är stavformig, då i så
fall den kvantlade rotationen kring figuraxeln utebliver på grund
av den härför betingade höga energien (»frusen frihetsgrad»).
De återstående 3 n—6 frihetsgraderna fördela sig på molekylens
olika kärnsvängningstillstånd. Studiet över den ur
molekylrotationen uppkommande bandstrukturen ger oss i första hand
upplysningar angående atomkärnornas fördelning i molekylen,
medan kärnsvängningsfrekvenserna referera till molekylens inre
dynamiska förhållanden, såsom t. ex. riktning och storlek hos
de krafter, som söka bevara kärnorna i deras jämviktslägen.
Det sistnämnda problemet, som i det följande närmast kommer
att intressera oss, har genom teorien angripits efter två skilda
linjer. Hund undersökte (1925) den heteropolära bindningens
natur med utgångspunkt från halvempiriska antaganden
angående ionernas inbördes kraftverkan genom det coulombska
fältet och depolarisationen. Han erhöll anmärkningsvärda
resultat beträffande gestalten hos en del molekyler såsom H20,
H2S och NH3, resultat, som i stort sett bekräftats genom nyare
spektroskopiska undersökningar. Den andra linjen inleddes av
Heitler och London (1927), vilka med utgångspunkt från
kvantmekaniska ansatser härledde bildningsförhållandena uti
homopolära molekyler (H2, He2). London har sedermera generaliserat
dessa ansatser och uppställt ett valensbegrepp, som utmynnar
i satserna: valenstalet hos en atom är likvärdigt med antalet
fria elektronspinn; en valens mättas, då ett elektronspinn (S =
+ 1/2) upphäves av ett härtill antiparallellt spinn (S =— \).
Emellertid äro de av Hund o. a. gjorda antagandena beträffande
kraftverkan mellan atomionerna allt för grova, för att man med
någon större grad av tillförlitlighet vågar identifiera de
beräknade kärnsvängningsfrekvenser med observationerna i det
ultraröda spektralområdet. Häri ligger den fundamentala
svårigheten i de problem, vi nu skola betrakta.
För att återvända till den symmetriska molekylmodellen taga
vi som exempel metan (CH4), vars kärnsvängningsspektrum under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
