Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de fleratomiga molekylernas ultraröda frekvenser av prof. E. Hulthén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linje. Linjerna i de båda bandserierna uppvisa alternerande
intensitetsförlopp (jmf även 7.5 ^ bandet i figur 2 b), där
noggranna mätningar hava fastslagit intensitetsförhållandet 1 : 3
mellan de svaga och starka linjerna. Ett likartat
intensitetsförlopp finna vi hos spektra av alla symmetriska och
homo-polära molekyler, ehuru med varierande intensitetsförhållanden
för olika molekyler (H2 1 : 3; He2 1 : 0; N2 1 : 2; NH3 1 : 2).
Enligt Heisenberg förklaras detta fenomen genom antagandet att
varje tillstånd hos molekylen betingas av en viss antisymmetri
uti samtliga partiklar, varav denna är uppbygd (kärnprotoner,
inre och yttre elektroner). På ett mera handgripligt sätt kunna
vi enligt Hund tolka intensitetsförhållandena i spektrum,
genom anknytning till föreställlningen om ett kärnspinn. Protonen
antages sålunda besitta ett kärnspinn med tillhörande
kvantetal p = \ medan däremot C-kärnan förmodas sakna ett
dylikt. I vätemolekylen sammankopplas dessa båda till ett
resulterande kärnspinn p = 1 (para väte) eller p — O (orto väte).
Den förra erbjuder tre kvantlade inställningsmöjligheter (p =
1, O, —1) med motsvarande 3-dubbel statistisk vikt, den senare
däremot endast en inställningsmöjlighet (p = o, enkel vikt) i
förhållande till ett yttre kraftfält (t. ex. längs molekylaxeln).
Då molekylens rotationstermer växla symmetrikaraktär intager
enligt åberopad sats av Heisenberg paravätet de udda
rotationstillstånden och orto-vätet de jämna, allt i överensstämmelse
med det iakttagna intensitetsförloppet i H2-spektrum.
Strukturen hos ovannämnda C2H2-band bekräfta ånyo detta förhållande,
då ju O-kärnorna icke bidraga till någon ändring härav.
Vi återgå nu till acetylenmolekylens
kärnsvängningsförhållanden, såsom dessa äro framställda i figur 10. Den första
valensfrekvensen vvl innefattar vibrationer uti C—C bindningen,
medan C—H bindningen förhåller sig overksam. Motsvarande
svängning i C2-molekylen är känd från undersökningarna över de
optiska bandspektra (v = 1,650 cm-1) varför vi hos C2H2 kunna
vänta ett något högre värde för denna frekvens. Eftersom
svängningen här är symmetrisk identifiera vi densamma med
denintensiva raman-linjen vid 5.06 pi. Den andra valensfrekvensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
