Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kausalitet och komplementaritet av professor O. Klein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
starkare, varvid orsaksbegreppet intog en allt mera
framskjuten plats i de fordringar man ställde till en uttömmande
vetenskaplig förklaring. Härtill bidrog väl icke minst möjligheten
att förutsäga framtida händelser såsom solförmörkelser —
vilket annars varit magien förbehållet — genom rationell
beräkning.
Den kausala naturlagen, som sålunda kom att stå som all
vetenskaps mål, utgör ett slags rationalisering av satsen »allt
är förutbestämt», i det den innebär att en möjligast noggrann
undersökning av ett systems nuvarande tillstånd medför
kännedomen om såväl dess förflutna som dess framtida historia.
Med ordet system förstås härvid en del av världen, som är
tillräckligt isolerad från omgivningen till att man kan
försumma dess växelverkan med resten av världen. Vad uttrycket
»möjligast noggrann undersökning» beträffar, känner den
klassiska fysiken trots de i praktiken oundgängliga
försöksfelen, ingen principiell gräns. Särskilt kan man här —
emedan iakttagelser icke nämnvärt influera de fenomen man vill
iakttaga — genom senare iakttagelser obegränsat förbättra
resultatet av tidigare observationer. Som vi skola se, kan
kvantateorien icke fasthålla antagandet om en sådan
objektivitet hos fenomenen.
Denna uppfattning av begreppet naturlag ändrades icke
väsentligt genom fysikens intensiva utveckling under
1800-talet, varvid den fysikaliska optiken och elektromagnetismen
uppnådde en liknande fullkomlighet som geometri och
mekanik, medan värmeläran kom att stå som en tillämpning av
mekanikens principer på molekylernas rörelser. Just på det
sista området skulle den klassiska fysiken fira sina största
triumfer, i det man icke allenast kom de enskilda molekylerna
och atomerna inpå livet men rent av lyckades att iakttaga
deras delar, de positivt elektriska atomkärnorna och de
negativt elektriska elektronerna. Dessa partiklar uppförde sig
vid försök över deras avböjning i elektriska och magnetiska
kraftfält fullständigt som vanliga elektriskt laddade
kroppar. Härmed hade man dock nått gränsen för den klassiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
