Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ljuset till röntgenstrålningen av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å. E. Det omnämndes också i den nämnda uppsatsen, att
fransmannen Dauvillier ansett sig — med denna metod —
kunna finna ett antal enstaka linjer med väsentligt större
våglängder. Det har emellertid vid fortsatta försök ej varit
möjligt att med den ifrågavarande metoden verifiera Dauvilliers
resultat. Då vidare denna metod numera i avseende på
noggrannhet och tillförlitlighet blivit vida överträffad av de
nyare förfaringssätten, skola vi här icke uppehålla oss vid dessa
undersökningar.
Med kristallmetoden hade man således 1926 med fullt säkra
resultat följt vissa röntgenserier upp till c:a 25 ä. E., då
utvecklingen här kom in i en helt ny fas. Som redan ovan nämnts
föregicks det nya skedet av upptäckten av röntgenstrålarnas
totalreflexion vid plana speglar, som träffas av strålningen
under nästan tangentiellt infall. Efter denna upptäckt låg det
nära till hands att ersätta spegeln mot ett, plangitter för att
jämte den totalreflekterade strålen även erhålla gitterspektra.
Denna tanke upptogs också på flera håll; den förste, som
kunde meddela positiva resultat, var A. H. Compton, som
tillsammans med R. L. Doan (1925) publicerade några
spektrogram upptagna med plangitter och visande molybdens
K-strålning med våglängden 0.7 å. E. För dessa relativt korta vågor,
vilka även kunna registreras och mätas med kristallgitter, har
denna metod ett fundamentalt intresse genom den möjlighet,
som därmed öppnats, att erhålla kristallgitterdimensionerna i
absolut mått. För de viktiga undersökningarna över denna
fråga lämnas på annat ställe i detta band en redogörelse av doc.
Bäcklin, själv en av de ledande forskarna på detta område.
För utvidgningen av det röntgenspektroskopiska området mot
större våglängder öppnade plangittermetoden nya möjligheter,
som man på flera håll sökte utnyttja. I denna riktning
utfördes ett viktigt pionjärarbete av fransmannen Thibaud,
varjämte är att nämna ett par yngre amerikanska forskare: Hunt
och Howe. I Uppsala upptogs undersökningar i denna
riktning av mag. Enger, mag. Söderman och amanuens Kellström.
Thibaud, som framförallt sysslade med de tyngre elementens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
