Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michael Faraday av fil. lic. A. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en stark magnet, varefter galvanometernålen observerades.
Trots talrika variationer av försöket, kunde Faraday ej
iakttaga någon inverkan från magneten. — Lika fruktlösa voro
andra experiment, utförda med elektriska strömmar för att
undersöka deras ömsesidiga inverkan på varandras strömstyrka.
Trots dessa negativa resultat fortsatte Faraday med seg
ihärdighet att söka efter den effekt, som enligt hans orubbliga
övertygelse borde vara att finna. Hans inre förvissning om
dess existens grundade sig dels på ett analogislut: när statiska
elektricitetsladdningar utöva influens, så böra också
strömgenomflutna trådar göra det; dels på hans övertygelse, att varje
verkan åtföljes av en återverkan, och som varje elektrisk ström
alstrar magnetisk kraft, så bör något slags märkbar effekt
uppstå i goda elektricitetsledare, som komma inom räckhåll för
magnetisk verkan.
Faradays ansträngningar kröntes till sist med framgång.
Vid ett försök, utfört den 29 augusti 1831, observerade han för
första gången, huru en elektrisk ström uppväckes genom
magnetisk inverkan. På en ring av gjutjärn hade han lindat upp
två spolar av isolerad koppartråd; den enas ändar voro
förbundna med en galvanometer, den andras med ett batteri på tio
galvaniska element. Tillfälligtvis observerade han
galvanometern i det ögonblick, då strömmen slöts, och fann, att nålen
gjorde ett mycket kraftigt utslag för att dock snart återtaga
sitt ursprungliga läge. Effekten var alltså icke, som Faraday
väntat, en permanent inverkan av den primära strömmen på den
sekundära ledningen utan en ögonblicklig reaktion, vilken, som
Faraday skriver, »snarare liknar en elektrisk våg, orsakad av
urladdningen från en vanlig Leydnerflaska, än en ström från
ett voltabatteri».
Det uppslag, som Faraday fått, fullföljde han med
outtröttlig iver. Han upprepade gamla experiment, vid vilka han
förut ej märkt någon effekt, och fastslog orsaken till sina,
misslyckanden. Då han alltid sökt permanenta inverkningar,
hade galvanometernålens plötsliga och hastigt försvinnande
utslag dittills undgått hans uppmärksamhet. Genom talrika för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
