Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michael Faraday av fil. lic. A. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna framkalla något slags struktur, som möjligen kunde ha
ett visst inflytande på polariserat ljus. Försöken utföllo
negativt — de följdes av talrika andra experiment i samma
riktning, vilka likaledes misslyckades — de ha aldrig publicerats.
Intet förmådde dock rubba Faradays fasta tro, att ljus och
elektromagnetiska krafter ha ett samband, och med seg
ihärdighet fortsatte han sina försök. De kröntes till sist med
framgång: I november 1845 framlade Faraday för Royal Society
ett märkligt arbete med överskrift: »On the magnetization of
light and the illumination of magnetic lines of force.»
Titeln ledde till åtskilligt missförstånd och föranledde
Faraday att i en not ge följande förklaring: »Uttrycket ’illumination
of the lines of magnetic force’ har blivit uttytt så, som skulle
jag ha gjort kraftlinierna lysande. Det var ej min tanke. Jag
ville uttrycka, att den magnetiska kraftlinien blev belyst,
liksom jorden belyses av solen eller spindelns väv av astronomens
lampa. Genom att använda en ljusstråle kunna vi med ögats
hjälp uppfatta de magnetiska kraftliniernas riktning i en kropp;
och genom att förändra strålen och dess optiska effekt på ögat,
kunna vi se kraftliniernas förlopp liksom vi kunna se riktningen
av en glastråd, som göres synlig genom ljusets inverkan.»
Den upptäckt, som Faraday beskriver i ovannämnda
uppsats, är magnetismens inflytande på polariserat ljus. Vid sina
försök använde han ljus från en Argandlampa, som
polariserades genom reflexion mot en glasplatta och analyserades med
ett Nichols prisma. Mellan polarisator och analysator alstrades
medelst elektromagneter ett fält, vars kraftlinier i det närmaste
förlöpte parallellt med ljusstrålen. Varje genomskinligt ämne,
som placerades i fältet, passerades alltså av både polariserat
ljus och magnetiska kraftlinier.
Det ämne, som förhjälpte Faraday till hans upptäckt, var
ett stycke glas av det slag, han erhållit sexton år tidigare vid
sina misslyckade försök att framställa glassorter, lämpade för
optiskt bruk (sid. 11). Under inverkan av det magnetiska
fältet vred detta tunga blyglas ljusets polarisationsplan
synnerligen kraftigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
