Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektronens egensvängningar i förtunnade gaser av fil. dr. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v en.
H. Elektronernas vinkelhastighet blir h = — = — och är obe-
r mc
roende av den lineära hastigheten, så länge denna ej är så stor
att massan blir märkbart förändrad. I det jordmagnetiska fältet,
vars totalintensitet är c:a 0.5 gauss, blir omloppsfrekvensen
densamma som frekvensen för en elektromagnetisk våg med c:a 200
m våglängd.
1925 påvisade nu Appleton och Barnett i England och
Nichols och Schelleno i Amerika oberoende av varandra
teoretiskt, att denna karakteristiska frekvens hos de fria elektronerna
i likhet med t. ex. en av elastiska krafter bestämd egenfrekvens
förorsakar ett resonansfenomen. Amplituden hos den
svängningsrörelse, i vilken det elektriska fältet försätter elektronerna, växer
nämligen snabbt, då fältets frekvens närmar sig
egensvängningens. Då fältets frekvens passerar detta värde, omkastas liksom
vid andra resonansfenomen fasförskjutningen mellan fältet och
elektronsvängningen; dielektricitetskonstanten blir å ena sidan
om egensvängningen större än 1 och på den andra sidan mindre
än 1. På vardera sidan om egensvängningen är ett maximum resp.
ett minimum av dielektricitetskonstanten.
På grund av den ökade svängningsamplituden omsättes i
närheten av resonansfrekvensen mer energi vid varje stöt mellan
elektroner och gasmolekyler än långt från resonansfrekvensen;
detta medför, att ledningsförmågan får ett maximum vid
resonansfrekvensen. Topphöjden på den »elektronresonanskurva», som
anger sambandet mellan ledningsförmåga och frekvens, växer
med avtagande medelstöttal v; i frånvaro av ett magnetiskt fält
avtar g däremot med avtagande v; jfr ekv. (1).
Matematiska uttryck för dessa fenomen ha av olika författare
härletts under olika förutsättningar. Gör man samma
förutsättningar som vid härledning av ekv. (1), så finner man följande
uttryck (angivna av P. O. Pedersen):
K —l — i!7^! 7’2 + c°2 — h2
m (v2 + co2 + h2)2— 4co2h2 ( .
_ Ne*_ v (v2 4- w2 + h2) ( ’
° - m ’ („2 + C(J 2 + A2)2 _ 4w2A2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
