Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektronens egensvängningar i förtunnade gaser av fil. dr. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer efter resonansfrekvensen och minimet före i stället för
tvärtom; detta beror på att i fig. 1 det yttre fältets frekvens
hållits konstant och egenfrekvensen varierats, medan man vid
de optiska dispersionskurvorna brukar göra tvärtom.
Som ovan nämnts, kunna ekvationerna (2) ej vara strängt
riktiga. Förf. har därför i sin doktorsavhandling 1931 om det
magnetiska resonansfenomenet upptagit frågan till ny behandling.
Det gällde bl. a. att införa en Maxwellsk hastighetsfördelning
bland elektronerna och att undvika de felaktiga räknemetoder
som förut ofta använts. För detta ändamål befanns den av
N. Bohr 1911 i hans, teori för metallernas elektriska
ledningsförmåga utvecklade metoden vara lämplig. Härvid erhöllos uttryck
för såväl dielektricitetskonstant som ledningsförmåga; i dessa
uttryck ingingo emellertid rätt komplicerade integraler, vilket
betydligt försvårade numeriska beräkningar. Under antagande att
elektronernas fria våglängd är oberoende av deras hastighet och
att alla rörelseriktningar äro lika sannolika för en elektron efter
sammanstötning med en gasmolekyl lyckades det dock att finna
ett relativt enkelt uttryck för ledningsförmågan. Den med hjälp
av detta uttryck beräknade »elektronresonanskurvan» befanns,
som var att vänta, på det stora hela taget stämma med den som
beräknas ur ekv. (2). De båda kurvorna hade dock något olika
form. Vid den experimentella prövningen av teorin (se nedan)
befanns den nya formeln stämma bäst.
De nyss nämnda antagandena om konstant fri våglängd och
jämn riktningsfördelning äro i allmänhet ej riktiga, men den
härigenom i formeln införda felaktigheten torde huvudsakligen
inverka på de ur elektronresonanskurvan beräknade värdena på
elektronkoncentrationen N och medelstöttalet v men ej på kurvans
allmänna form; detta bestyrkes som nämnt av försöken. Då
beräkningarna utfördes, funnos inga undersökningar över
riktningsfördelningen vid de här ifrågakommande små
elektronhastigheterna (vid de utförda försöken motsvarande c:a 1 volt, i
Heavisideskiktet c:a 0.05 volt). Nu synes detta komma att avhjälpas
beträffande området omkring 1 volt genom ett bebådat arbete av
Bamsauer och Kollath, för vilket arbete en preliminär redo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
