Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektronens egensvängningar i förtunnade gaser av fil. dr. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ånga. De konstaterade svängningar inom tre olika
frekvensområden, dels 1—1,5-106 perioder per sek., dels 5—6 • 107 och
slutligen 3—10 . 108. Den första gruppen tolkade de som beroende
på de positiva ionerna, den andra på de direkt från katoden
kommande primärelektronerna (vilkas koncentration och därför även
egenfrekvens är relativt låg), den tredje gruppen slutligen beroende
på de långsamma elektroner, som bildas vid stötionisering. De
antaga, att elektronerna i många fall ej svänga med samma fas
i plasmats olika delar utan att ett slags fortskridande vågrörelse
äger rum i plasmat.
Dessa observationer torde jämte Pennings vara de enda inom
det högre frekvensområdet. För lägre frekvenser, några hundra
till några hundratusen perioder per sek., under likartade
omständigheter som vid ovan refererade försök, finnas observationer bl. a.
av Pardue och Webb 1928, Fox 1930—1931, Chow 1931 och
Brown och Cowan 1931. Alla dessa svängningar inom olika
frekvensområden torde vara av stor betydelse för olika fenomen
vid gasurladdningar, t. ex. den s. k. lågspänningsbågen. Denna
består i att en ljusbåge (ej av vanlig typ utan med glödkatod)
kan bringas att brinna i en gas med en polspänning, som ej blott
understiger gasens ioniseringsspänning utan t. o. m. den lägsta
kritiska spänningen, som fordras för att aktivera gasens atomer.
I helium kan man t. ex. få en ljusbåge att brinna vid 8 volt, medan
lägsta kritiska spänningen är 19.7 volt. I vissa fall har man
förklarat detta genom antagandet om ett potentialmaximum mellan
elektroderna; dettas potential överstiger då katodens med ett
belopp högre än lägsta kritiska spänningen. I många andra fall är
däremot förklaringen att söka i spontana svängningar i
urladdningen, varvid svängningens fält varannan halvperiod motverkar
och varannan samverkar med det yttre fältet. På detta sätt kunna
elektronerna från katoden under en del av varje period få
tillräcklig energi för att aktivera gasatomerna.
Ett annat hithörande fenomen är det, som ursprungligen gav
Langmuir anledningen att undersöka elektronsvängningar av
rumladdningstyp. Han undersökte hastighetsfördelningen bland
elektronerna i en glödkatodljusbåges plasma och fann, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
