Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vågföreställningens betydelse för atomteorien av prof. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ANVÄNDNINGAR AV VÅGEKVATIONEN. DESS
FÖRHÅLLANDE TILL HEISENBERGS TEORI.
Det skulle föra oss för långt, att komma närmare in på de
matematiska problem, som knyta sig till denna
differentialekvation. Det följande utgör endast några antydningar om den för
hela atomteorien betydelsefulla, ytterst fruktbara metod, som
Schrödinger skänkt oss genom denna sin vågekvation. Den första
av denna metods många viktiga användningar gällde en exakt
matematisk behandling av problemet om de till väteatomen hörande
de Broglieska egensvängningarna. Schrödinger kunde visa, att
deras svängningstal motsvara precis de energivärden för de
stationära tillstånden, som Bohr slutit sig till med hjälp av spektret,
och vilka även framkommo vid det ovannämnda halvt mekaniska
sättet att bestämma de stationära tillståndens egenskaper.
Emellertid undgick Schrödinger vid sin behandling en svårighet i den
äldre metoden, som hängde samman med nödvändigheten att
utesluta värdet noll för kvanttalet, emedan elektronen i ett sådant
tillstånd skulle falla in i kärnan. Nu se vi, att den skenbart exakta
överensstämmelse med verkligheten, som man uppnått genom
denna metod i själva verket var en slump och berodde på att
felet för kvanttalet just uppgick till en enhet.
Däremot måste den tillämpning av mekaniken, som förutsättes
i korrespondensprincipen, på vilken den Bohrska teoriens
viktigaste resultat bero, fortfarande anses för fullt giltig. I själva
verket kan man av de egensvängningar, som motsvara höga
värden på talet n, uppbygga våggrupper, som röra sig runt i
ellipsbanor kring atomkärnan alldeles som elektronen enligt den
klassiska mekaniken skulle göra, och som först efter ett stort antal
omlopp erfara en nämnvärd spridning. För små värden på talet
n är detta däremot icke möjligt, vilket sammanhänger med den
stora skillnaden mellan på varandra följande egensvängningar i
i detta område.
Ett annat intressant problem, som Schrödinger snart lyckades
lösa, var frågan om rotationsenergien hos en tvåatomig molekyl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
