Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över elektron stötar av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sionskurvorna. Vissa nyare experiment av Farnsworth och. av
Rupp, vid vilka elektronreflexion och sekundäremission samtidigt
studerades, synas peka i denna riktning. Å andra sidan har man
nyligen vid röntgenspektroskopiska absorptionsmätningar kunnat
fastställa existensen av en bestämd sekundär kantstruktur med en
rad maxima, sträckande sig åtskilliga hundratal volt från
huvudkanten. Säkerligen rör det sig här om en för den höga
atomkoncentrationen i det fasta tillståndet karakteristisk företeelse.
METODER FÖR ENERGIFÖRLUSTMÄTNING.
Kunskap om energinivåerna för det träffade systemet kan även
erhållas ur mätningar av hastighetsfördelningen för de stötande
elektronerna efter stöten, vid högre primärenergi. För dessa
mätningar användes ofta den s. k. bromspotentialmetoden. Denna
består i, att man låter elektronerna löpa upp mot ett bromsande
elektriskt fält och bestämmer hur stor bråkdel som förmår uppnå
en uppsamlingselektrod, då denna gives en allt högre negativ
potential. Tydligen kunna inga elektroner nå denna elektrod,
vilkas rörelseenergi, mätt i »elektronvolt», understiger värdet för
den pålagda spänningen, d. v. s. den potentiella energi, som
tillkommer en elektron omedelbart intill ytan av
uppsamlingselektroden. Idén är nu att anordna mätningen så, att för varje
värde av den pålagda spänningen alla elektroner vilkas
rörelseenergi överstiger det mot denna spänning svarande värdet infångas
av elektroden; genom differentiation av den så upptagna
strömspänningskurvan erhåller man antalet elektroner inom varje
energi-intervall, d. ä. energifördelningen. Då emellertid det
pålagda fältet endast förändrar hastighetens komposant i
fältriktningen, ger strömmen till uppsamlingselektroden i allmänhet ingen
riktig bild av energifördelningen, såvida man icke genom särskilda
anordningar sörjer för, att hastighetsriktning och fältriktning
sammanfalla (fig. 6 a). Dessa enkla förhållanden ha ofta alltför
litet beaktats. Vid plana elektroder måste man arbeta med ett
smalt, avbländat elektronknippe (fig. 6 b). I de fall där
elektronerna utträda i olika riktningar, användes med fördel en sfärisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
