Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert A. Michelson av fil. lic. Anna Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarade maximum och minimum av hastigheten. Som resultat
av Michelsons precisionsmätning framgår att icke ens en
femtondel av den väntade effekten kunde iakttas.
Under det att jordens translatoriska rörelse genom världsrymden
ej utövar något påvisbart inflytande på ljusets hastighet, råder
ett annat förhållande med avseende på jordens rotation. Denna
senare rörelse hos jordklotet ger sig nämligen tillkänna vid
iakttagelser av ljusstrålars utbredning, vilket Michelson ådagalagt
genom ett experiment, utfört i samarbete med H. G. Gale i
Clearing, Illinois, år 1925.
Grundtanken i försöket förklaras enklast, om man tänker sig
detsamma utfört vid ena polen. Antag att en ljusstråle i
Michelsons interferometer uppdelas och behandlas så, att den ena
partialstrålen tvingas att gå i en cirkulär bana kring polen i
jordens rotationsriktning, den andra går samma väg i motsatt
led. När strålarna åter sammanträffa, vilket sker efter tiden
2 tt t
–-, där r är banans radie, c = ljushastigheten, har på grund
av jordens rotation den punkt från vilken de startade tillrygga-
2 tt t
lagt stycket–• rco, om co = jordens vinkelhastighet. Med
c
denna kvantitet förlänges den ena strålens väg, under det den
andras förkortas i motsvarande grad. Kesultatet blir en väg-
skillnad, motsvarande ett antal våglängder = ^:7ir 0J ener
5 06 c • l c A.
där J är storleken hos den av strålen omkretsade ytan. Om
försöket utföres vid en breddgrad = 6, införes vinkelhastigheten
co sin 6 istället för co.
Michelson lät ljusstrålarna gå runt en rektangel med sidorna
613 och 340 m; ytan J var alltså c:a 2 x 109 cm2. För att undvika
atmosfäriska störningar måste strålarna inneslutas i rör, där
luften pumpades ut, så att trycket uppgick till blott 10 mm.
Försöksanordningen framgår av fig. 3. Strålarna passera antingen
rörsystemet ADEFA eller också omkretsa de endast rektangeln ADCBA.
I det senare fallet erhålles ett noll-läge för interferensbanden,
ytan ADGB är nämligen liten. En övergång från den mindre till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
