Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert A. Michelson av fil. lic. Anna Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rum; det är ju i själva verket utgångspunkten för
relativitetsteorien. Den experimentella anordningen är allt för väl känd
för att här behöva skildras. Försöket utfördes första gången i
Physikalisches Institut i Berlin, men störningarna voro där alltför
stora för den känsliga apparaten, varför den flyttades till
Astrophysikalisches Institut i Potsdam. Resultatet var, som vi
veta, negativt — någon rörelse hos jorden i förhållande till etern
kunde ej iakttas. Emellertid påpekade H. A. Lorentz att
Michelson begått ett fel vid beräkningen av den väntade effekten. Den
borde i själva verket vara mindre än vad Michelson tänkt och
låg därför inom felgränserna vid experimentets utförande. På
grund av Lorentz’ anmärkning fann sig Michelson föranlåten
att upprepa försöket; det skedde i Cleveland år 1887; som
medhjälpare hade han E. W. Morley. Trots en väsentligt stegrad
noggrannhet blev resultatet även denna gång negativt —
instrumentet var dock i stånd att avslöja ett dröjsmål hos ljusvågen
av en tiotusenbilliondels sekund.
Det är tvivel underkastat, om Michelson själv någonsin
kände sig fullt övertygad genom sitt eget världsberömda försök.
Faktum är att han, likaväl som Morley, hyste en viss motvilja
mot de nya teorierna. Ännu kort före sin död sysslade han
alltjämt med samma problem; frågan hade ju efter Millers
mätningar 1921—26 ånyo blivit aktuell. Den etervind med en hastighet
av 10 km i sek. som Miller iakttagit har icke återfunnits av
någon annan forskare. Michelson upprepade sitt försök på Mt.
Wilson åren 1926 och 27 samt sista gången 1929; som medhjälpare
hade han F. G. Pease och F. Parson. Det var kanske hans
avsikt att undersöka om Miller hade rätt; huvudskälet till att han
ånyo efterforskade en inverkan av jordens rörelse på ljusets
hastighet var dock, enligt vad han uppger, en beräkning av
Strömberg, som på grund av vintergatsystemets oerhörda hastighet i
världsrymden anser att man har rätt att vänta en positiv effekt
av 0.017 interferensband vid 16 m:s ljusväg. Vid Michelsons
mätning år 1929 var ljusstrålens väg 85 fot (c:a 25 m).
Observationerna gjordes vid olika stjärntider, så att strålriktningarna
enligt Strömbergs beräkningar av solsystemets rörelse mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
