Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energiutbytet mellan gasmolekyler och fasta kroppar av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kel (1924), som emellertid till skillnad från Langmuir antager
att alla de infallande molekylerna adsorberas.
Frenkel visar att det är affiniteten mellan gasmolekylerna och
ytan som är normgivande för adsorptionens förlopp. Är denna
affinitet större än molekylernas inbördes affinitet, som fallet är
vid de permanenta gasernas adsorption på en yta, utbildas det
bekanta Langmuirska monomolekylära skiktet, för vars täthet
som funktion av temperatur och gastryck Frenkel på statistisk
väg härleder ett uttryck. Är den nyssnämnda affiniteten däremot
mindre än molekylernas ömsesidiga affinitet, finnes det för varje
infallstäthet (= antalet molekyler som pr cm2 och sek. träffa
ytan) en viss kritisk temperatur, ovanför vilken endast ett tunt
skikt består men under vilken en utfällning av de infallande
molekylerna inträffar.
Det monomolekylära skiktet är ju som bekant att fatta endast
som ett ungefärligt mått på den pr cm2 adsorberade gasmängden.
Från den synpunkten har teorien fått upprepad experimentell
bekräftelse, bl. a. av Strömberg (1929) vid en del
adsorbtionsmätningar med mikrovåg.
Den kritiska temperaturen är identisk med den av Wood och
Knudsen (1915) påvisade kritiska temperaturen för en
metallångstråles kondensation på en glasyta, ehuru interpretationen
av dessa försök enligt Langmuir och Frenkel något avviker från
den av Wood och Knudsen först angivna.
Vad slutligen gäller adsorptionstiden (t) så är även detta en
storhet som kan mätas experimentellt. Dylika mätningar ha
utförts av Clausing (1930) enligt två olika metoder. Enligt den ena
får en vertikal molekylstråle träffa en snabbt roterande
horisontell skiva. Under adsorptionstiden föras molekylerna ett stycke
med i skivans rörelse och emitteras därpå mot en starkt kyld yta.
På denna yta uppstår alltså ett kondensat, vars horisontella
avstånd från den infallande strålen mätes. Med hjälp av plattans
rotationshastighet beräknas lätt adsorptionstiden.
För en kadmiumångstråle fann Clausing på detta sätt vid
200°jBT för plattor av olika material (glas, picein, glimmer och
koppar) som en övre gräns på r värdet 10-6 sek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
