Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energiutbytet mellan gasmolekyler och fasta kroppar av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sorberade gasskiktets natur skänker oss de bekanta
elektroböjningsförsöken av Davisson-Germer och Rupp. Författaren till
dessa rader har i en tidigare uppsats i Kosmos (1929) försökt
skildra dessa undersökningar. Då emellertid vårt vetande på
detta område sedan dess tagit fastare former, kan det här ha sitt
intresse med en kort redogörelse utan att därför ingå på
mätmetoden.
Möjligheten att undersöka ett adsorptionslager med
elektrondiffraktion sammanhänger med elektronstrålarnas ringa
genomtränglighet. Till skillnad från en röntgendiffraktion, där i allmänhet
ett stort antal atomplan deltaga i spridningen, bidraga här endast
ett fåtal. Härigenom får den av ett enda atomplan spridda
intensiteten ett så stort värde i förhållande till totalspridningen, att den
för sig blir mätbar.
Germer (1929) studerade i sina försök elektrondiffraktionen
från en nickelkristall. Härvid visade det sig, att när den
fullständigt rena kristallen småningom börjar täckas med adsorberad
gas (tack vare högt vakuum sker förloppet mycket långsamt och
kan utan svårighet följas) så sker detta på så sätt, att
gasmolekylerna (eller atomerna) lagra sig fullständigt regelbundet på
kristallytan i ett ytgitter, där avståndet mellan gasgitter-partiklarna
själva är dubbelt så stort som avståndet mellan atomerna i
nickelkristallens ytgitter (avståndet mellan gasgittrets plan och
kristallens yttersta atomplan torde vara c:a 50 % större än de med
ytan parallella nickelatomplanens inbördes avstånd). På detta
ytgitter uppbygges sedan efter hand ett rymdgitter av adsorberade
gaspartiklar. Detta rymdgitter, som alltid består endast av ett
fåtal atomplan, övergår med växande avstånd från ytan successivt
i en oordnad gasanhopning. Ju större avståndet är dess mindre
bli nämligen de krafter som svara för regelmässigheten i
anhopningen av gaspartiklarna och vid ett visst avstånd nedbrytes
ordningen i gittret fullständigt. Vid uppvärmning till 150° C
försvinner gitterstrukturen, gaskristallen smälter. Någon exakt
bestämning av smältpunkten har dock ej utförts.
När det gäller frågan om den adsorberade gasens natur och om
gaspartiklarna i gittret utgöres av atomer eller molekyler lämnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
