Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energiutbytet mellan gasmolekyler och fasta kroppar av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss Germers arbete ingen upplysning. En viss komplettering
ger i detta avseende en del av Rupp (1929) utförda undersökningar.
Denne påvisade, att vätgas på kristallytor av nickel, järn, koppar,
molybden och zirkon förorsakar uppträdandet av
karakteristiska diffraktionsbilder, av samma natur som de av Germer funna
och som således även låta förklara sig ur ett gasgitter med
kristallytans dubbla gitteravstånd. Dylika diffraktionsbilder ha vidare
efterforskats för neon och kväve på samma metaller men utan
framgång, möjligen med undantag för kväve på molybden och
zirkon, där svaga tecken visa hän på en gitterbildning. Självfallet äger
en adsorption rum även av gaserna argon och kväve, men denna
tycks vid de undersökta metallerna icke ske i form av en
regelbunden anlagring av gaspartiklarna.
Rupp lyckades även visa, att en dylik med en vätgaskristall
betäckt nickelyta får en viss katalytisk verkan. Bringas nämligen
en sådan yta i kontakt med kväve sker vid ytan en reaktion,
varvid sannolikt ammoniak bildas. Härvid nedbrytes vätegittret,
och ytan blir täckt av en oordnad gasanhopning. Det förefaller
således antagligt att vätgasen, som man ju för övrigt bör vänta,
uppträder atomärt i det adsorptionsskikt som uppvisar
gitterstruktur. Det tycks t. o. m. troligt att vätegittret och
nickelgittert s. a. s. växer in i varandra. Härför talar vissa resultat av
Rupp, som han betecknar för en uppluckring i nickelytan (man
erinrar sig i detta sammanhang att väte har en ej obetydlig
löslighet i nickel: räknat pr gr nickel 2 • 10-3 mg vid 200° C).
Dessa försök indikera alltså på sitt sätt två olika slag av
adsorption. Det ena slaget, illustrerat av ex. argon och kväve på nickel,
är vad man kallat normal adsorption. Gasen hopar sig på den
adsorberande ytan på ett fullständigt oregelbundet sätt, den pr
cm2 anlagrade gasmängden står i överenstämmelse med teorien
om det mono molekylära skiktet och vid adsorptionen ändrar sig
icke gaspartikelns konstitution: ingen dissociation inträffar. Det
andra slaget exemplifierat av gasgitterskikten vid väte-nickel
(ehuru det i det allmänna fallet ej är nödvändigt att skiktet har
en ordnad struktur) är karakteriserat av att gasmolekylerna
dissocieras vid adsorptionen: det adsorberade gasskiktet är atomärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
