Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över atomkärnans konstitution av prof. E. Hulthen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det sannolikt att isotopiförskjutningen är störst för de djupare
liggande nivåerna i atomens elektronschema och att den helt
utjämnas hos de starkt aktiverade. Effekten kan således här
tillskrivas olikheter i det elektriska fältet kring isotopkärnorna.
Att ur de så vunna resultaten söka draga några slutsatser
rörande atomkärnans konstitution torde emellertid ännu vara för
tidigt.
En isotopieffekt av helt annat slag framträder i bandspektra
och har sin orsak i de av kärnornas massa beroende
kärnsvängnings- och rotationsfrekvenserna hos molekylen (se Kosmos
1930, G. Stenvinkel). Undersökningarna över bandspektra har
under de senaste åren medfört upptäckten av ett flertal svaga
isotoper. Intresset knyter sig därvid i synnerhet till
upptäckten av syreisotoperna O17 och O18, såsom redan
omnämndes i samband med figur 5. Denna upptäckt blev nämligen
av största betydelse för erhållandet av ett samband mellan
kemisternas atomviktsskala och Astons mass-spektroskopiska
atomviktsskala. Eftersom alla atomviktsbestämningar baseras
på relativa mätningar, varvid Aston utgår från syreisotopen
O16, medan kemisterna i verkligheten utgå från
tyngdpunkten i blandningsförhållandet 016017018, båda utgångspunkter
fixerade till 16.00000, måste en liten korrektion införas mellan
dessa skalor, ifall direkta jämförelser skola vara tillåtna. Enligt
Mecke och Childs med stor omsorg utförda intensitetsmätningar
för de atmosfäriska syrebanden belöper sig denna korrektion i
Astons skala till 2.2 delar på 10,000 viktsenheter. Denna
korrektion rubbar nu den tidigare funna utomordentliga
överensstämmelsen mellan atomviktsbestämningarna för vätet, där det
kemiska värdet är 1.00778 (± 0.00002) och Astons värde
1.00777 (-(- 0.00005). Omräknat till den nya skalan reduceras det
senare värdet till 1.00756, vilket avgjort faller utanför felgränserna
för båda metoder. Såsom framhållits av Birge och Menzel, kan
detta resultat tolkas, ifall vi antaga förekomsten av en väteisotop
H2, vars blandningsförhållande till H1 är cirka 1 : 4500. I början
av detta året påvisades också denna isotop i vätets balmer-serie
utav Urey, Brickwedde och Murphy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
