Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar av de ferromagnetiska metallernas fysikaliska egenskaper av prof. G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höga temperaturer sinsemellan visa ganska stora avvikelser. På
senare år har utförts nya ingående undersökningar å järn och
nickel av Klinkhardt samt å nickel på Weiss’ laboratorium, av
Mme Lapp. Vi återge i fig. 7 Mme Lapps resultat. Den översta
kurvan ger det direkt observerade atomvärdet vid konstant tryck
och den därpå följande det beräknade atomvärdet vid konstant
volym. Den understa kurvan visar det atomvärme vid konstant
volym, som beräknats för en normal, icke ferromagnetisk metall
på nickels plats i det periodiska systemet. Avståndet mellan de
båda sistnämnda kurvorna anger alltså den andel av atomvärmet
vid konstant volym, som sammanhänger med de ferromagnetiska
fenomenen. Den utgör som synes strax under Curiepunkten
cirka en tredjedel av hela atomvärmet.
Den ferromagnetiska andelen av det specifika värmet synes i
sin tur bestå av två olika delar, som i figuren avdelats genom den
prickade kurvan. Den del, som ligger över denna kurva, kan
beräknas av Weiss’ teori för det inre fältet, för vilken senare något
närmre skall redogöras, och mostvarar enligt denna teori
ändringen per grad av den energi, som åtgår då elementarmagneterna
med stigande värmerörelse mer och mer vridas ur det inre fältets
riktning. Denna energi kan skrivas
V = Konst. ((702 - o2) (1)
där öo är den specifika spontana magnetiseringen vid absoluta
nollpunkten och a den spontana magnetiseringen vid en
godtycklig temperatur, vilket ger
a = f=-Konst.f (2)
Studiet av det specifika värmet ger sålunda en principiell
möjlighet att avgöra, på vilket sätt den spontana magnetiseringen
avtar vid Curiepunkten. De experimentella svårigheterna äro
emellertid betydliga. Mme Lapp har, som figuren visar, funnit
en skarp övergång till det paramagnetiska tillståndet, medan
Klinkhardt funnit en mera jämn. Avvikelsen kan emellertid
sannolikt återföras på att Klinkhardts material varit avsevärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
