Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar av de ferromagnetiska metallernas fysikaliska egenskaper av prof. G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förorenat. Den ferromagnetiska andel av det specifika värmet,
som ligger under den streckade linjen, är ännu teoretiskt
ouppklarad.
DE FERROMAGNETISKA METALLERNAS ELEKTRISKA
LEDNINGSMOTSTÅND.
Det visades först av Hopkinson (1889) ock Le Chatelier
(1890) att det i de ferromagnetiska metallernas
mostånd-temperaturkurvor framträder en knick vid den magnetiska
omvandlingspunkten. Cabrera och Torroja funno 1913 att denna knick
är slutpunkten för en anomali i motståndet, som förlöper parallellt
med ändringen av den spontana magnetiseringen, och att
avvikelsen från den räta linje, som kan dras som fortsättning av
motståndskurvan över Curiepunkten ner till rumstemperatur (se fig.
8) är proportionell mot kvadraten på den spontana
magnetiseringen. Frågan har nyligen åter blivit aktuell genom
undersökningar av Gerlach och Schneiderhan 1930, vilka sökt tyda
den nämnda anomalin som en motståndsminskning på grund av
den spontana magnetiseringen. Denna tydning blir dock icke
hållbar, om man även tar förhållandena vid låga temperaturer
med i räkningen. I verkligheten visar det sig, att motståndet i
t. ex. nickel, såsom fig. 8 åskådliggör, kan tänkas sammansatt
av två delar. Den ena delen (under den streckade kurvan) har
det för en icke ferromagnetisk metall normala förloppet och är,
bortsett från de lägsta temperaturerna, i första approximationen
proportionell mot metallernas normala värmeinnehålL Den andra
delen är proportionell mot ((j02— g2) och således enligt ekv. (1)
också mot det speciella magnetiska energiinnehållet. g2— o2
är i lämplig skala efter mätningar av Weiss och Forrer
återgivet i figurens undre del.
Beteckna vi det förstnämnda, normala motståndet gn0Ymm, kan
alltså en ferromagnetisk metalls motstånd skrivas
Q = ^norm. + a (g02 — <?2), (3)
där a är en konstant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
