Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar av de ferromagnetiska metallernas fysikaliska egenskaper av prof. G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsändringarna. Magnetiseringens styrka kan här som förut
nämnts mycket litet påverkas utifrån med ordinära fältstyrkor.
Vid höga temperaturer omkring och över Curiepunkten dominera
däremot ändringarna av magnetiseringens styrka.
Vi betrakta först motståndsändringarna vid vanlig temperatur.
I enkristaller av järn och nickel, som i detta avseende
undersökts av Webster (1926) och Kaya (1928), äro förhållandena
ganska invecklade, då motståndsändringarna äro beroende av
magnetiseringens och strömmens riktningar icke endast i
förhållande till varandra utan även till kristallgittrets axelriktningar,
och man har ännu ingen full överblick över dessa förhållanden. I
polykristallint, pseudoisotropt material blir däremot
kristallriktningarnas inflytande upphävt vid magnetisering till
mättningsvärdet, och den motsvarande maximala motståndsändringen
är uteslutande en funktion av vinkeln mellan strömriktning och
magnetiseringsriktning. Man kan betrakta det polykristallina
materialet som en kristall med sin fysikaliska axel parallell med
magnetiseringen. Specifika motståndet i denna riktning är
t. ex. i nickel något större än motståndet q± vinkelrätt däremot.
Utgår man från material utan särskilt företrädd riktning, skall
dess motstånd, om denna uppfattning är riktig, vara q =
1Is(Q\\ + %Q±) ocn dess motståndsändring vid longitudinell
magnetisering således vara + 2/3 (^ — ql) och vid transversell
magnetisering—1/3 (o|| — q±). Som Perrier vid en granskning av de
tidigare mätresultaten visat, är också enligt dessa den
longitudinella effekten dubbelt så stor som och av motsatt tecken
mot den transversella. ^ — q± utgör vid rumstemperatur cirka
0.3 % av hela motståndet och avtar, som Englert (1932) visat,
vid stigande temperatur proportionellt med den spontana
magnetiseringens kvadrat a2.
Vid höga temperaturer har man såväl i longitudinella som
transversella fält en motståndsminskning, vilken helt enkelt kan
beräknas med hjälp av samma ekvation (3), som gäller för
motståndet utan magnetfält, om man i denna låter a beteckna den
totala magnetiseringen, vilken vid höga temperaturer och särskilt
omkring Curiepunkten växer starkt med fältstyrkan (men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
