Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar av de ferromagnetiska metallernas fysikaliska egenskaper av prof. G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
däremot är nära konstant lika med den spontana magnetiseringen
vid rumstemperatur). Dessa förhållanden ha särskilt utretts genom
arbeten av Cabrera och Torroja (1913) och på sista tiden av
Gerlach och hans medarbetare.
Det är värt att än en gång framhålla hur viktig Weiss’ teori
om den spontana magnetiseringen är för förklaringen av dessa
olika fenomen.
MAGNETOSTRIKTIONEN.
Då en ferromagnetisk kropp magnetiseras undergår den små
formförändringar. I järn får man t. ex. vid måttliga
magnetise-ringar en förlängning i magnetiseringsriktningen och en
sammandragning vinkelrätt däremot. I nickel är förhållandet omvänt.
De relativa längdförändringarna äro av storleksordningen 10–5.
Dessa förhållanden studerades för järnets vidkommande ganska
ingående redan av Joule på 1840-talet.
Kunskapen om denna magnetostriktion har de senare åren förts
avsevärt framåt genom studiet av enkristaller. Särskilt kan
nämnas Websters undersökningar å järnkristaller och japanska
forskares arbeten å kristaller av järn, kobolt och nickel. Det
gäller här, liksom för motståndsändringarna, att man får den
bästa översikten, om man betraktar ändringarna icke som funktion
av fältstyrkan utan som funktion av magnetiseringen. Fig. 9 ger
som exempel enligt Webster längdförändringarna vid
longitudinell magnetisering i olika riktningar som funktion av
magnetiseringen. [100] är riktningen för lättaste magnetisering, parallell
med kubkanten i järnets kubiska atomgitter, [110] är riktningen
av kubsidans diagonal och [111] riktningen av kubdiagonalen.
Man kan av dessa resultat bl. a. dra den slutsatsen, att i järnets
magnetiska elementarområden atomavståndet är något större i
riktningen för den spontana magnetiseringen än i de däremot
vinkelräta kristallaxelriktningarna. Det har lyckats Heisenberg
och andra att på grundval av antagandet om den spontana
magnetiseringen i elementarområden och de föreställningar, vi
förut relaterat, om magnetiseringsförloppets natur förklara den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
