Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödelektrisk emission från rena metallytor av dr G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undersökningar, och denna egenskap har inom tekniken under de
senaste decennierna utnyttjats till revolutionerande förbättringar
på skilda områden.
Men även om man först under de senaste femtio åren börjat inse
detta fenomens stora betydelse, ha dock forskare redan mycket
länge känt till dess existens. Det är sålunda 200 år sedan du
Fay (1733) lämnade en beskrivning över experiment på
hithörande område. Denna följdes av ett arbete av Watson (1746),
och sedan börjar den allt tätare raden av undersökningar.
Det dröjde dock rätt länge, innan mätmetoderna nått sådan
utveckling, att någon säker utsago om fenomenets kvalitativa natur
kunde göras. Detta kan först sägas vara fallet under 1800-talets
senare hälft. Viktiga upptäckter gjordes då först av W. Gutterie,
som visade att en glödande järnkula vid lägre temperatur gjorde
den omgivande luften ledande endast för positiv elektricitet, men
vid högre temperatur även för negativ elektricitet. Detta resultat,
att järn vid lägre temperatur (rödglödgning) är en dålig emittator
för elektroner, men åtminstone under en viss tid relativt lätt
avger positiva joner, har bekräftats vid nyare undersökningar
och även praktiskt utnyttjats.
Något senare utförde Elster och Geitel (1880-talet) en rad
givande försök, som resulterade i att de började tillämpa den av
bland andra J. J. Thomson utvecklade jonteorien för
elektricitetsledningen i gaser vid tolkningen av sina egna och äldre
forskares resultat på föreliggande område. De kunde därvid visa,
att det mesta av det dittills vunna materialet kvalitativt kunde
förklaras i överensstämmelse med denna teori. Samma forskare
visade även, att den negativa elektricitetsström, som utsändes
från glödande kroppar, var betydligt känsligare för inverkan av
ett magnetfält än den motsvarande positiva strömmen.
Härigenom öppnades möjligheten att få en djupare inblick i
väsens-olikheter mellan dessa båda fenomen.
Detta skedde genom J. J. Thomsons bestämning av förhållandet
mellan laddning och massa (e/rn) hos de utsända negativa
elektricitetspartiklarna. Det då erhållna värdet kunde visserligen ej
göra anspråk på någon större noggrannhet, men visade dock fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
